Delad vårdnad om bebis – stör det hans grundtrygghet?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga: Hur vet man att en bebis som bor på två ställen knyter an?

Idag läste jag en artikel om en amerikansk studie. Den visade att spädbarn till föräldrar med delad vårdnad hade sämre anknytning till sin ”huvudsakliga vårdnadshavare” (eller båda) om de sov borta från den ”huvudsakliga vårdnadshavaren” en eller flera gånger i veckan. Nu är jag superorolig att detta är en risk för mitt barn.

Jag har en bebis på 6 veckor med en man som jag inte är tillsammans med men som bor hos mig två veckor i månaden. Vi kommer bra överens.

Efter första veckan började jag ge vår bebis flaska på nätterna. Hans pappa matar honom nattetid under de två veckor han är här. Det innebär att jag sover ostört i ett annat rum cirka fem timmar per natt. På dagarna är vi båda med bebisen hela tiden.

Vår son mår bra, skriker bara lite, har börjat ”prata” en del, ler och nästan skrattar. Han verkar vara lika nöjd hos sin pappa som hos sin mamma. Dock var han väldigt skrikig och gnällig de två första nätterna hans pappa skulle ta över matandet, samt de två första nätterna när vi bytte tillbaka igen. Detta är något jag tänker särskilt på.

Hur vet man att bebisen knyter an?

Jag ska även tillägga att vår sons morfar har haft honom några timmar, kanske tre gånger, när pappan har varit borta.

Behöver jag vara orolig? Borde jag ha bebisen varje natt istället?

Problemet är framför allt att sömnbristen märkbart påverkade min psykiska hälsa, vilket ju inte heller är bra.

Jag är så rädd att störa mitt barns grundtrygghet nu – något jag själv hade problem med som barn och som det har tagit mig många år att reparera.

Snälla hjälp!

Barnpsykolog Malin Bergström svarar: ”Ert upplägg är det bästa tänkbara”

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Det finns några studier som har undersökt kvaliteten i anknytnings­relationen till mamman hos barn 0–2 år som har övernattat respektive inte övernattat hos sin pappa (som då har bott någon annanstans). Anknytningsrelationerna till pappan eller den ”andra vårdnadshavaren” har inte studerats.

Min slutsats är att resultaten inte kan översättas till svenska barn. Och kanske inte till barn över huvud taget, eftersom bara en av studierna håller rimlig kvalitet. Den studien kan inte heller generaliseras till familjer i allmänhet, eftersom den studerade en väldigt socialt och ekonomiskt utsatt grupp. Till exempel hade hälften av papporna och 10 procent av mammorna suttit i fängelse under barnens fem första år. I de andra studierna är den vetenskapliga kvaliteten så låg att vi inte kan använda dem som underlag.

Istället får vi luta oss mot erfarenheten och ta hjälp av forskningen om till exempel anknytningsteori. Och min (precis som många andras) erfarenhet säger samma sak som teorins grundare John Bowlby: Barn är från allra första början inställda på att bilda anknytningsrelationer till flera människor parallellt.

LÄS OCKSÅ: Hur märker jag om mitt barn har en otrygg anknytning?

Egentligen tror jag att det handlar om människoartens överlevnad. Om nyfödda enbart knöt an känslomässigt till en person skulle deras förutsättningar vara mer begränsade. Jag tror också att det handlar om våra hjärnor. De har en avancerad potential – men så begränsad kapacitet i början av livet. Att ha relationer med den ­speciella anknytningskvaliteten till flera personer ger barnet snabbt en bredare repertoar av erfarenheter än om de bara fokuserar på en person. Det gör att de tidigt lär sig mer om sig själva och andra människor.

(Ursäkta en utvikning, men jag läste nyligen att man tror att en orsak till att spädbarn sover så mycket och så lätt är att stora delar av deras hjärnor, som knappt används när de är vakna, ”gymnasti­seras” i drömmarna för att inte förtvina och vara obrukbara när barnet är gammalt nog att börja använda dem medvetet.)

Det upplägg du och pojkens pappa har är det bästa tänkbara, enligt både mig och världens samlade expertis. Att hans pappa tar honom lite extra de veckor han bor hos er ser jag som något ­positivt, eftersom det stärker deras relation. Att din pappa också finns i hans liv är ett ytterligare plus.

För alla som uppfostrar sina barn utanför den gängse modellen av kärnfamilj ligger oron på lur. Det är svårt att hitta förebilder och exempel på barn som vuxit upp som ens egna. Men man ska komma ihåg två saker: För det första föds inte barn med en idealbild av en kärnfamilj. De förväntar sig kärlek men inte att den ska struktureras på något särskilt sätt. För det andra oroar sig även föräldrar i traditionella familjebildningar – eftersom Tolstoy hade fel i Anna Karenina; inte ens alla lyckliga familjer liknar varandra.

Jag önskar dig stolthet i ditt fina föräldraskap!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.