Jobbigt att byta mellan mamma- och pappavecka
Hur handskas man med tårar och ledsna känslor när det är byte mellan pappa- och mammavecka? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Fråga: Hur bemöta mammiga och pappiga barn vid växelvis boende?
Man läser ibland om mammiga och pappiga barn, vad det beror på och hur man som förälder kan hantera det. Men nästan aldrig läser man om hur vi som är separerade och har barnen varannan vecka kan tänka kring det här. Vi är många som om och om igen måste utstå hjärtskärande avsked från våra barn, eller ännu värre – behöva slita barnen ur famnen på den andra föräldern (medan barnet skriker och inte vill släppa) och åka hem med en liten unge som är otröstlig av längtan efter den andra föräldern.
Det är så hemskt. Hur kan vi varannanveckasföräldrar göra när våra barn är mammiga och/eller pappiga?
Ann
Barnpsykolog Malin Bergström svarar: ”Att förbereda barnet är ett sätt att undvika att det blir så hjärtskärande”
Det du beskriver så starkt i ditt brev är hur svåra avskeden – övergångarna – är när barnet inte är med på noterna och vill lämna. Att förbereda barnet är ett sätt att undvika att det blir så hjärtskärande. Med barn som är 2,5 år eller äldre kan man börja prata om flytten redan dagen före. Yngre barn kan man förbereda samma dag. Beskriv hur avskedet ska gå till, när ni ska ses igen och vad ni ska göra då. Prata om att det kan kännas sorgligt att skiljas men att det blir bra efteråt. Beskriv gärna vad du själv ska göra då och vad barnet ska göra med sin andra förälder. Då får barnet chans att ställa in sig på det som ska hända och förbereda sig känslomässigt.
Eftersom bytesdagarna ofta är känsligast kan det också vara bra att ha särskilda rutiner för dem – rutiner som hjälper barnet och en själv att landa. För de flesta är det bästa att vara hemma tillsammans, bara familjen (på samma sätt kan det vara bra att ha en särskild rutin för sig själv den första dagen på sin barnfria vecka).
Många föräldrar tycker också att det blir enklare om övergångarna sker via förskolan/skolan, så att barnet inte behöver gå direkt från den ena föräldern till den andra. Om en lämnar och den andra hämtar blir dagen på förskolan som en ”buffert” mellan barnets hem. Personalen kan hjälpa till genom att prata med barnet om vem det är som kommer på eftermiddagen.
Det finns också en studie som visar att små barn mår bra av att deras ”scheman” är regelbundna. Det verkar underlätta för dem att anpassa sig till rutinerna då.
Men det är förstås inte bara själva avskeden som kan bli jobbiga när man är borta från varandra. Du frågar också hur man kan göra som varannanveckasförälder när barnet är mammigt eller pappigt.
4-åring bor växelvis och längtar efter den andra föräldern
Hur flexibel man kan vara hänger förstås ihop med vilken slags relation man har som föräldrar och hur livet ser ut på andra sätt.
För en del små mammiga och pappiga barn är en hel vecka en lång tid. En ”boosterdag” mitt i den andras vecka, eller ett schema på 2+2+3 dagar, kan då underlätta. För andra kan det bli ännu jobbigare att byta ofta, eftersom det innebär fler avsked och uppbrott. Man får pröva vad som passar i ens egen familj.
Ytterligare en aspekt på mammig- och pappighet när man bor isär är om man ska ”rycka in” hos varandra när barnet längtar. Också här får man pröva sig fram. Det kan vara höjden av trygghet, både för barnet och en själv, att känna att man kan komma över eller låta barnet stanna en extra dag när det behöver. Det betyder inte att man måste låsa sig vid att alltid göra så när barnet vill. Ibland är det möjligt, ibland inte. Sådant kan man förklara för barn. I grunden är det dock bra för de flesta barn att ha ett fast schema, även om man gör avsteg från det ibland.
En del barn tycker om att prata i telefon eller skajpa med den förälder de inte bor hos. Kanske berättar man om sin dag och säger godnatt på kvällen. Men det passar inte alla. Vissa barn hanterar istället varannanveckaslivet genom att ”stänga av” den andra föräldern känslomässigt. En del hälsar knappt om de stöter på ”fel” förälder på väg hem från förskolan. Jag ser inte det som något problematiskt eller konstigt utan tycker att man ska respektera barns strategier för att hantera påfrestningar. Vill barnet inte prata eller ha kontakt får det vara så.
Växelvist boende behöver heller inte innebära exakt 50/50 hela tiden. Har barnet en speciellt mammig eller pappig period kan man, om relationen och livet tillåter det, låta barnet bo lite mer hos den som för tillfället är nummer ett. När behovet är mättat justerar man bara tillbaka igen. Att barn bor växelvis utgår ju inte från att det ska vara rättvist för föräldrarna, utan från att barn ska få vara nära båda sina föräldrar.
Avslutningsvis en varm kram – det kräver sin man och kvinna att hantera jobbiga avsked och mammig-/pappighet. Särskilt när man inte bor med barnet hela tiden.
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
