Kusinerna bråkar om allt – vad kan man göra?
Kusinerna älskar varandra, ändå blir det alltid bråk när de träffas. Vad kan man göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar – och berättar bland annat om hundvalpar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Fråga: De bara bråkar – vi vet inte vad vi ska göra
Min son (3 år och 3 månader) och hans kusin (3 år och 8 månader) älskar varandra och vill gärna ses hela tiden. De kallar varandra för ”bästa kompisen”, men varje gång vi ses får vi föräldrar agera som poliser hela tiden och vi får en känsla av att vi inte vet vad vi ska göra.
Våra barn bråkar om allt. Det kan handla om vem som är närmast teven, vem som ska hålla i barnvagnen, vem som sitter på vänster sida av knät eller högra sidan av fåtöljen, vem som ska ha just den bilen (av hundra bilar), vem som ska sitta på stolen eller använda just den lerklumpen – och så fortsätter det…
De knuffas, puttas och skriker. De börjar göra så här direkt när de ses och det slutar alltid med bråk och att någon, oftast båda två, gråter. All vår energi går åt till att försöka korrigera deras beteenden, men det hjälper inte.
Det här har tråkigt nog lett till att vi, för att undvika dessa situationer, inte ses så ofta utöver vid högtider och födelsedagar.
De bråkar och tävlar om allt, oavsett om vi är hemma hos någon av oss, utomhus eller hos andra, och de gör bara så här med varandra, inte med några andra från förskolan, till exempel.
Vad kan vi göra? Finns det några effektiva metoder? Vi vill ju så gärna att de ska kunna ses.
Med vänlig hälsning från fyra trötta föräldrar
Småbarnsföräldrar
Malin Bergström: Forskning visar fördelar med konkurrens och bråk
Förlåt, men min mun gick från öra till öra när jag läste: Herregud vad besvärliga och irrationella barn kan vara!
Tydligen är det här era barns idé om en idealrelation och något de ständigt längtar till. För att förstå dem tror jag att vi behöver fundera lite på vad bråk kan innebära för barn. Kanske ska vi börja genom att rikta blicken mot djurungar.
Låt oss ta en kull hundvalpar. Blinda och krälande är diandet deras första prioritet. Eftersom antalet spenar hos mamman är begränsat kommer kullsyskonen kämpa om den spene där mjölken strömmar bäst. Rent biologiskt börjar konkurrensen i kampen om begränsade resurser och de slåss instinktivt för att öka sin möjlighet att överleva. Men så fort de små valparna slagit upp ögonen och lärt sig stå på benen kommer de kasta sig över sina kullsyskon av andra orsaker. De brottas, nafsas, springer ikapp och tävlar om leksaker och godisbitar – inte för att överleva utan för att lära sig hur hundlivet fungerar. I leken lär de sig att läsa av andra, deras kroppsspråk och signaler om när det går bra att vara nära eller när man bör lägga benen på ryggen och fly. Sedan somnar de tätt ihop för att så fort de vaknar återigen ta upp brottningsmatchen och leken.
För oss ter sig kampandet och tävlandet mellan barn märkligt. Hur kan just den blå bilen bli så åtråvärd när det finns hundra andra? Men i barns stenåldershjärnor är det still a jungle out there, trots överflödet av leksaker. Och forskning visar att social rangordning är lika viktig hos människor som hos djur. Att ha låg social status bland kompisarna i skolan har samband med ökade hälsorisker ända upp i vuxen ålder.
Forskningen visar också på andra fördelar med konkurrens och bråk mellan barn. På köpet får de ett rikt och nyanserat språk, lär sig läsa av sociala skeenden och ökar sin empatiska förmåga. En annan aspekt av käbblandet är den kroppsliga utveckling. För många barn är utmaningen att klättra högst i rutschkanan, att kasta sig nedför pulkabacken eller att kuta runt på den leriga fotbollsplanen inte främst den fysiska triumfen utan den sociala. Utan någon som utmanar ens mod skulle färre berg bli bestigna och fler barn överviktiga och bensköra. Kanske kan en sådan tanke hjälpa er att stå ut med kivandet?
Självklart förstår jag att de eviga bråken tröttar ut er. Men tyvärr tror jag inte att det finns någon metod som kan minska dem. Vore det så att kusinerna slåss för att få er uppmärksamhet skulle ”metoden” att ge dem uppmärksamhet för det positiva de gör tillsammans och avsaknad (eller minimering) av uppmärksamhet för deras bråk kunna funka. Men jag undrar om det verkligen är det era barn strider om. Jag tror snarare att de är två små jämstarka spelare som i varandra funnit den perfekta motparten i den viktiga kampen om ja, fåtöljens högra armstöd, hörnplatsen i soffan, hissknappen eller den blå hinken. Kort sagt allt i livets stora kapplöpning.
Därför tänker jag ålder snarare än metod. Generellt sett behöver nämligen barn under 4 år hjälp av vuxna för att reda ut sina konflikter. Men för äldre barn finns det studier som visar att vuxnas inblandning istället kan förstärka konflikterna eftersom många barn då har utvecklat egna strategier för att lösa sina bråk.
Sådana strategier kan till exempel vara att låta den andra få den längsta pinnen som plåster på såren eller att införa en utmaning i leken där man behöver samarbeta, inte tävla mot varandra. Hur barn lär sig sådana strategier? Genom att bråka förstås!
En pikant detalj är att den typ av konfliktlösning som vi vuxna ofta förespråkar (säg förlåt, ge leksaken till den som hade den först, turas om) sällan är den som barn själva använder. Istället för att ge er konkreta tips tänker jag alltså att ni kan hoppas på en lugnare tillvaro framöver när kusinerna själva börjar kunna hantera sina konflikter.
Kanske kanaliseras deras kamplust in i fotbollslaget, ut i skidbacken eller till någon klättervägg. Till dess får ni pröva att ha fokus på det positiva mellan dem och turas om att hålla uppsikt så att åtminstone tre av fyra föräldrar åt gången kan ha det trevligt.
Du skriver att de bråkar lika mycket oavsett plats och sällskap. Trots det vill jag ändå slå ett slag för utomhusleken, eftersom min erfarenhet är att det brukar minska bråk.
Det ska dock påpekas att barn kan behöva fortsatt hjälp av vuxna. Om de till exempel inte är jämnstarka eller jämspelta, om en tenderar att sätta sig på den andra, om något av barnet är rädd eller om bråken urartar till slagsmål behöver vi vuxna självklart hålla ett öga och rycka in oavsett barnens ålder.
Bon courage och varma hälsningar, Malin
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
