Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Jag är besviken på min mamma och min svärmor

Mormor och farmor ställer inte upp för barnbarnen. Hur mycket ska man kämpa för att få en bra relation? Barnpsykologen svarar – och så här gick det sedan!

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Ska jag fortsätta ha kontakt för barnens skull?

Vi är en vanlig familj med två busiga små barn. Allt i vår egen familj fungerar bra. Problemet är att jag är så besviken på min mamma och min svärmor.

Sedan min sambo och jag träffades för sju år sedan har både han och jag förlorat våra pappor i sjukdomar. Våra respektive mammor har alltså blivit änkor.

Min mamma mår inte bra. Innan barnen kom hjälpte jag henne så gott jag kunde. Jag var där ofta, följde med till läkaren, hjälpte till med trädgården och ringde varje dag. När första barnet kom var det inte längre möjligt. Vi ses ändå ofta, jag bjuder in henne och åker dit. Hon låter mig ofta få höra hur ensam och olycklig hon är och att hon har det så svårt. I perioder dricker hon och missköter sin hälsa i största allmänhet. Hon är orörlig och trött. Jag vill därför inte låta henne ha mina barn ensam, vilket hon pikar mig för.

LÄS OCKSÅ: Vår sociala 2-åring är plötsligt rädd för släkt och vänner

Min svärmor valde en annan väg när hennes man gick bort. Hon är upptagen jämt. Det är väninnor, resor, kurser och aktiviteter. I grunden är vi jätteglada för det, förstås. Men när vi ses pratar hon bara om sig och sitt. Det känns som om jag vet allt om alla hennes vänner, men hur vi mår frågar hon inte. Allt är på hennes villkor. När vi någon enstaka gång ber om hjälp kan hon sällan. Barnens födelsedagsfiranden får vi planera utifrån hennes kalender.

Varje gång jag träffar min mamma eller min svärmor blir jag besviken på små och stora saker. Samtidigt fungerar mycket jättebra också, vi är egentligen vänner allihop. Men båda våra mammor är ganska egoistiska och kan fälla kommentarer som ”Ni har det väl inte så jobbigt, inga småbarns­föräldrar får ju sova” och ”Vänta tills jag blir gammal, då får ni jobbigt med att ta hand om mig istället”. Som om vi skulle ta hand om dem en massa när de inte har funnits för oss nu?!

Jag och min sambo har max en barnfri kväll ihop per år, om ens det. Vi har det bra ändå. Vi har kämpat med sorgen efter våra pappor, men våra mammor beter sig som barnungar trots att jag tycker att vi gör allt vi kan och bjuder till för dem.

Har jag rätt att vara arg? Eller är det jag som tänker fel? Jag hade förväntat mig att vi skulle bli viktiga för dem nu, men jag känner bara att de tar oss för givna på något vis. Som att de inte behöver tänka på oss, att vi ändå alltid finns där. Både jag och min sambo är väldigt familjekära och vill också att våra barn ska ha bra kontakt med farmor/mormor.

Trött småbarnsmamma

Psst från redaktionen! Missa inte uppföljningen längre ner i artikeln där signaturen Trött småbarnsmamma berättar hur det gick sedan med relationen till mormor och farmor!

Se till att få hjälp om det känns tungt

Barnpsykolog Malin Bergström
Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Kära trötta du! På sju år har mycket hänt i era liv. Du och din man har träffats, fått två barn och förlorat båda era pappor. Era mammor har blivit änkor och reagerat på olika sätt. Din mamma med depressioner och alkoholproblem och din svärmor med att blomstra upp som i en ny tonårsperiod.

Du och din man är familjekära och längtar efter att barnen ska vara nära sina släktingar. Men efter att ni har anpassat er och försökt i flera år är din besvikelse ett faktum. Relationerna är inte ömsesidiga. Din svärmor är inte särskilt intresserad och din mamma är alltför fångad i sina egna problem.

Det gör ont att se sådana här mönster klart och att formulera hur man har det. Min erfarenhet är att vi människor kan kämpa som galningar för att slippa se sanningen i vitögat och erkänna att det vi längtar efter faktiskt inte finns där.

Som småbarnsförälder kan man vara så mån om drömmen om en härlig familj runt barnen att man blundar för det faktum att mormor och farmor faktiskt inte tillför någonting utan bara kräver en massa energi. Det är sorgliga, hårda sanningar att tugga i sig.

Men det finns också något skönt med att våga se saker som de faktiskt är. För då blir du fri att förhålla dig. Genom att sluta hoppas att farmor ska passa barnen kan du istället anställa grannens gymnasiegrabb en kväll i månaden. Ni kan välja att resa bort på julen och fira barnens födelsedagar när de faktiskt infaller, ­till­sammans med vänner som ni har roligt ihop med.

Att öppna ögonen för hur er familj fungerar har också en annan fördel. Ni kan prata med barnen om hur ni har det, istället för att täcka upp för mormors och farmors tillkortakommanden. Det kan ge en känsla av frihet och göra att ni kommer varandra ännu närmare, du, din man och barnen.

Sådana här förändringar sker stegvis och handlar både om de inre insikterna och om vad ni gör praktiskt. Ert förändrade förhållnings­sätt kan också påverka hur era mammor beter sig. Kanske inser de att de behöver skärpa sig när de annars riskerar att förlora er. Men även om det inte sker medför sådana här uppvaknanden andra positiva saker. Energi som gått åt till att upprätthålla familje­gemenskapen kan ägnas åt annat.

Läs också: Min bror begick självmord – ska jag berätta för min dotter?

Den typ av problem som din mamma sliter med brukar det vara svårt att förhålla sig till som barn. Runt alkoholmissbruk och depressioner finns ett kraftfält av medberoende och skuld. Kanske kan du ha hjälp av att prata med någon med sådan kunskap för att hitta ett förhållningssätt som inte slukar för mycket energi.

Du har börjat en resa mot en annan syn på din familj. Med den följer jobbiga känslor och ifrågasättanden av sådant som har varit heligt. Det är slitsamt. Man ifrågasätter sig själv. Men det är en bra väg att gå. Se till att du får hjälp och sällskap av kloka människor om det känns tungt. Jag ska tänka på dig!

Så gick det sedan

Vi kontaktade signaturen Trött småbarnsmamma och frågade: Hur gick det sedan? Här är svaret:

"Malins svar hjälpte mig jättemycket. Det lugnade mig. Det kändes som att någon äntligen förstod och bekräftade mina känslor. Jag kunde sluta fundera på om det var ett problem eller inte. Tidigare hade jag ältat mycket kring om jag inbillade mig och ställde för höga krav på vår omgivning. Nu förstod jag plötsligt att mina känslor kring detta var högst normala. Jag behövde bara någon som lyssnade!

Min ilska och frustration mattades av efter Malins svar. Istället började jag fundera på vad som faktiskt var bra i relationen med släkten, vad vi kunde bygga vidare på istället för att se allt som fattades.

Dessutom började jag alltmer uppskatta alla vänner vi hade omkring oss, och att de också kunde vara viktiga för barnen vid födelsedagar och annat. Vi är inte ensamma, trots att jag tidigare hade känt så.

När jag blev arg över släktingarnas ointresse försökte jag minnas Malins svar och tänka att barnet HAR i alla fall släktingar. De kommer inte att minnas problemen utan bara det som var bra. De är glada för det engagemang de får av farmor och mormor, och det är mycket värt!

Jag tänkte att jag som är vuxen får lära mig att hantera min egen besvikelse; att barnen inte kommer att skadas av detta på något sätt. Om jag däremot går runt och är arg och bitter kommer det att göra att vi umgås ännu mindre, och då kommer det i sin tur att missgynna barnen.

Jag insåg att vi har det läge vi har, och att man får göra det bästa av det, helt enkelt. Det låter klyschigt men det funkade för mig. Och idag funkar allt bättre, faktiskt.

Barnen har blivit större och jag tror att farmor och mormor tycker att det är enklare att umgås med dem nu. Allt är inte längre småbarnskaos hemma hos oss. Vi träffas oftare, våra mammor hämtar ibland i skolan och vi har det trevligt tillsammans.

Så här i efterhand kan jag se att både farmor och mormor har haft livskriser och att både jag och min man låg nära utmattningens gräns under småbarnsåren, så det var kanske inte så konstigt att det fungerade lite dåligt med umgänget. Vi är stolta över att vi har tagit oss igenom detta, och att vi gör allt vi kan för att våra barn ska få bra minnen av de släktingar de har."

Läs fler frågor till barnpsykologen med berättelser om hur det gick sedan!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström. 

Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?

Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.