Min bebis tar andra barns leksaker

Bebisen var på öppna förskolan för första gången – och tog andra barns leksaker om och om igen. Borde jag ha gått emellan och sagt ifrån? undrar föräldern. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Ska jag säga nej när min bebis tar andra barns leksaker?

I onsdags var jag med min snart 9 månader gamla dotter på öppna förskolan för första gången. Hon kryper jättefint och hon var runt och hälsade på alla, flera gånger om.

Hemma vet jag ju att hon alltid vill ha den leksak som jag håller i men på öppna förskolan ställdes jag inför en helt ny situation: Hon tog ett annat barns leksaker, gång på gång.

Borde jag gå emellan och tydligt säga nej? Kan hon lära sig det när hon är så liten?

Det blev en lite obekväm situation för mig personligen då jag inte riktigt visste hur de andra föräldrarna såg på saken och vad jag rent praktiskt och utvecklingsmässigt kan förvänta mig av min dotter – kan hon inte än så kan hon inte och jag vill inte lägga onödig stress/press på henne. Hjälp?

FruSäll

Än är hon för liten – men så här funkar det

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej FruSäll! Tack för din fråga och kul att lillflickan gillade öppna förskolan!

Det som hände där gav dig chansen att redan nu fundera över en situation som du kommer att möta ofta framöver: Hur styr man upp sitt eget och andras barn och hur ska man göra när andra föräldrar är med?

Det din lilla flicka gjorde var att ta kontakt med de andra barnen. Att ta deras grejer är hennes sätt att visa att hon tycker att de ser trevliga och inspirerande ut och att hon därför vill göra samma sak som de. Än är hon för liten för att kunna ”sätta sig i deras skor”, det vill säga fatta att de kanske blir ledsna om hon tar deras grejer. På psykologspråk kallar vi den förmågan för att mentalisera, vilket ibland beskrivs som förmågan att ”se sig själv utifrån och andra inifrån”.

Det du gjorde när du frågade dig ”Hur blir det här för min dotter/de andra barnen/mig/ de andra föräldrarna?” är ett exempel på just mentaliseringsförmåga. Att din dotter ännu inte kan mentalisera beror på att hon är pytteliten, och att hon tar andras grejer är ett led i att träna upp den förmågan. Att interagera med andra är nämligen nödvändigt för att mentaliseringsförmågan ska utvecklas.

Om ett par år kommer hon veta att barn reagerar när man tar deras saker, eftersom hon då har varit med om det en massa gånger. Om ytterligare ett par år kommer hon dessutom att ha utvecklat knep för att hålla andra på gott humör när hon tar ifrån dem något, genom att erbjuda något annat åtråvärt istället eller genom att avleda från sitt lilla felsteg genom att förslå en ny spännande lek.

När vi psykologer idag diskuterar vad som är viktigt i föräldraskapet är vi rätt överens om att förmågan att mentalisera kring sina barn (som du gjorde nu) är ett av våra viktigaste bidrag när de är riktigt små och en starkt bidragande faktor till att de utvecklar den förmågan själva.

Att du kan göra det som förälder underlättar inte bara för din dotter utan är också en nyckelfaktor för att hålla igång lek och undvika haverier när flera småbarn leker ihop. Det ger dig nämligen nycklar för att avleda, avvärja och styra upp. För att det ska funka behöver man kunna något om barn i allmänhet (till exempel vad som är rimligt utifrån ålder och utvecklingsnivå) och helst också känna de barn man tar hand om för att kunna styra upp på ett lyhört sätt. (Och om du ursäktar ett stickspår så är det en av de viktigaste orsakerna till sambanden mellan hög kvalitet i förskolan, låg personalomsättning och utbildad personal. Utbildning bidrar ju till kunskap om hur man hjälper barn med lek och samvaro, och att man känner barnen väl gör att man vet hur man bäst hjälper de enskilda barnen.)

Om vi går tillbaka till din dotter, finns det också en annan förklaring till varför hon tog de andra barnens saker. Att iaktta och härma andra, eller imitera som det heter på psykologspråk, är nämligen grundläggande för inlärning när man är liten. Och att ta någons sak är toppen om man vill härmas.

Din lilla är fortfarande i början av sin lekkarriär men de steg hon nu tar är nödvändiga för att hon ska bli en bra lekkamrat så småningom. För att hjälpa henne föreslår jag att du finns till hands och lite smidigt löser potentiellt jobbiga situationer (som att någonn blir ledsen för att hinken försvann) och trollar fram en likadan grej till henne när hon tar någon annans, fiskar upp en ny leksak till barnet som blev utan eller avleder din dotter med något annat oemotståndligt.

Upp till 4 års ålder (ungefär, barn är som bekant olika) behöver barn stöd av vuxna för att få leken att flyta. Det handlar inte om att uppfostra genom ord utan snarare om att omärkligt lyfta barn över hinder som de själva är för små att ta sig över. Små steg alltså; avleda, avstyra, förutse, men inte säga till en bebis på en nivå som hon på intet sätt kan begripa.

En ytterligare komplikation i situationen är att du måste ta hänsyn till de andra föräldrarna – både så till vida att folk har olika uppfostringsidéer och kunskap om barns utveckling, men också för att man själv vill bli sedd som vettig och inte som någon som folk backar från vid gungorna. Att låta sitt eget barn gå bärsärk brukar sällan uppskattas och att vara hård och hetsa upp sig är inte heller optimalt. Så när det gäller hur vi föräldrar kan backa varandra vill jag klämma in ett par käpphästar som jag alltid tjatar om:

  1. ”It takes a village”. Det vill säga, det krävs ett helt gäng människor för att fostra ett barn. Så hjälps åt, säg till och styr upp varandras barn! Men gör det alltid, alltid med värme och kärlek. Som småbarnsföräldrar befinner ni er ständigt i miljöer där ni kan göra gott genom att lära våra kommande samhällsbärare hur vi människor ska vara mot varandra. Särskilt stor nytta gör ni när ni hjälper barn vars föräldrar själva inte kan eller förmår.
  2. Vi mammor behöver vara toleranta och snälla mot varandra, inse att vi alla gör vårt bästa men att vi är lika olika som föräldrar som på alla andra sätt – och att det är precis som det ska eftersom samhället annars skulle vara enfaldigt och fruktansvärt tråkigt. Så innan ni baktalar och kritiserar varandra eller river av något bitskt mot varandra: Tänk efter. Som Noora i Skam sa: Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always. Och nej, jag inkluderade inte papporna i den uppläxningen. För jag hör och ser mindre hårda ord från dem till andra pappor. Kanske är de bara mer slipade eller så har jag bara missat det. Men jag hör mycket hårdare tonlägen mammor emellan. Och det mår ingen av oss bra av.

Så FruSäll, ett långt och spretigt svar på en kort och koncis fråga. Men nej, du bör inte gå emellan och tydligt säga nej utan istället vägleda, underlätta, avleda och styra upp. Helst så smidigt att barnen knappt märker att du hjälpt till. Och ja, hon lär sig en massa av det som hände och med hjälp av din känsliga vägledning kommer hon så småningom att bli en toppenkompis.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren