Små barns utbrott – vad kan man göra?

När min son på 1 år och 8 månader blir arg lägger han sig ner på golvet och skriker. När vi försöker trösta blir han ännu argare. Vad kan man göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Vad kan man göra åt barns utbrott?

Jag oroar mig för min son på 1 år och 8 månader. Han kan bli fruktansvärt arg när han inte får som han vill och då lägger han sig bara ner på golvet och skriker. Det kan hålla på i mer än 30 minuter och ingenting som vi gör hjälper. När vi försöker att trösta blir han bara ännu argare och vi känner oss väldigt otillräckliga.

Vi bor i ett annat land och rådet vi får på bvc här är att låta honom skrika. Det rådet får vi även när han vaknar på natten. Vi har inte följt det rådet någon gång eftersom det går emot allt vi tänker och tycker. Men vad kan man göra?

Jag orkar inte bråka hela tiden men vill inte heller ha ett barn som alltid får som han vill bara för att jag inte orkar ta kampen. Skulle bli väldigt tacksam för hjälp!

Karin

Hans utbrott kan handla om att han inte vet vad han vill

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Att få råd som inte stämmer med ens magkänsla händer förvisso även i Sverige. Men synen på hur man ska ta hand om barn skiljer sig verkligen mellan olika länder, så jag förstår om omgivningens synsätt kan krocka med ditt mer svenska. Här har vi ju en ovanligt följsam syn på barnuppfostran, kanske till följd av vår generösa familjepolitik med lång föräldraledighet

När det gäller nätterna tycker jag att det är fint att ni tar hand om er lille son och inte låter honom gråta i ensamhet. När det gäller hans utbrott på dagtid så tänker du och jag kanske lite olika kring orsakerna till dem.

LÄS OCKSÅ: Hur ska vi bemöta vårt barns utbrott?

Du skriver att han blir ett barn ”som alltid får som han vill” om du ”inte orkar ta kampen”. Medan jag tänker att hans utbrott handlar om att han inte vet vad han vill och saknar förmåga att hålla ihop känslomässigt.

Varför jag gör ett nummer av synen på orsaken till hans utbrott? Jo, för att den styr hur vi bemöter barn.

Om vi tänker att barn vill vinna mark, manipulerar eller behöver lära sig att de inte kan styra hela familjen med sitt humör kan vi hamna i ett läge där vi tänker att vi borde tygla den viljan och få barnet att foga sig. Om vi istället tänker att barn som får utbrott är förtvivlade och har en guldfisks förmåga att hålla ihop känslomässigt blir vår uppgift att hjälpa deras omogna känsloliv att mogna genom att lugna, trösta, avleda och skoja bort deras haverier.

Kunskap om hjärnans utveckling stödjer det senare synsättet (att se på barn som guldfiskar). De strukturer i hjärnan som små barn främst har tillgång till kallas ibland reptilhjärnan. Därifrån styrs reflexmässiga känsloreaktioner. Och hos småbarn har reptilhjärnan få kopplingar till den tänkande hjärnan. Små barn saknar därför tillgång till tankemässiga strategier för att lugna sig. I stundens hetta minns de inte ett ord av vad de har hört om att man inte får slåss, men när vi lugnar dem stödjer vi deras utvecklande av sådana förmågor.

LÄS OCKSÅ: Vår 2-åring kan inte ta minsta tillsägelse – vad göra?

Ibland beskriver man den här processen som att det etableras ”motorvägar” för känsloreglering i barnets hjärna, eftersom den erfarenhet barn får av att bli lugnade av oss gör att det skapas nervbanor mellan reptilhjärnan och den tänkande pannloben.

När barn istället lämnas ensamma med sina känslor skapas andra strategier. Visst lär de sig så småningom, som en slags social anpassning, att låta blir att skrika om de får skäll eller blir ignorerade. Men det är lätt att tänka att det är mer fördelaktigt att ha tillgång till strategier som har formats av erfarenheten av en lugnande famn eller snäll röst än av en sträng inre röst som säger att du tappar din sociala position eller får skäll om du inte stillar dig.

I praktiken har de flesta barn förstås erfarenhet av både tröst, skäll och sociala haverier. Men en poäng med att ta till sig guldfisk-allegorin är att den hjälper en med ens egen ilska. Man går helt enkelt igång mindre om man inser att barnet är hjälplöst och behöver stöd, än om man uppfattar utbrotten som en invit till bråk.

Om du själv råkar bli uppvarvad av hans utbrott gäller därför samma sak som med syrgasmaskerna på flygplanet: hjälp dig själv, det vill säga lugna dig själv, innan du närmar dig honom. Vår egen ilska och irritation ökar frustrationen hos barnet och risken är stor att den höjer intensiteten i utbrottet. Då är det bättre att gå undan och lugna sig själv först (även om det är förstås inte är särskilt tillämpbart på trafikerade gator).

Att undvika ömsesidiga bråk och istället fokusera på att lugna den lilla är alltså en bra grundstrategi. Jag föreslår också att du ser om du kan förebygga utbrott genom att skaffa dig överblick över situationer som brukar haverera. Kanske kan du avleda genom en rolig kittellek när han får för sig att det enda som gäller är att dra katten i svansen. Kanske har du ett mellis i vagnen som underlättar när ni ska gå hem från parken. Ibland kommer utbrott också för att man inte snabbt nog kommer ut, får fram maten eller skapar ro för tuppluren.

LÄS OCKSÅ: Vår 2-åring blir arg när han inte får som han vill – vad göra?

För vissa barn underlättar struktur och förutsägbarhet i rutinerna medan man med andra behöver vara mer följsam. Vad tror du skulle underlätta för er son?

Att inte få trösta och lugna känns jobbigt, särskilt när den som behöver trösten och lugnandet är så här liten. Att prata med lugn röst, kanske nynna något eller bara säga ”såja, såja” kan hjälpa att lugna. Att smyga sig på barnet är också ett bra trick.

Om du först sitter flera meter bort och pratar eller nynnar lite lugnande kan du försiktigt smyga närmare för att så småningom komma åt att stryka honom över ryggen. När han lugnat sig efter ett utbrott kan du se om det går att ha honom i famnen och att ni liksom hitta tillbaka till varandra igen. Avstå från att prata om hur dumt utbrottet var. När han blir större kan du beskriva vad som hände efter ett utbrott: ”Du blev arg när kritan gick sönder. Du tog sönder pappret och då tyckte jag det var jobbigt men sedan blev vi lugna igen och hittade en ny krita”. Det ger honom en förståelse för hur känslor och beteenden hänger ihop – men nu är han fortfarande så liten att lugn och närhet är det han främst behöver.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet

Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren