Är vår 2-åring för utåtriktad? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Vår dotter, som precis blir 2 år är en väldigt glad, social och självständig individ. Hon älskar att träffa andra barn och vuxna. Hon säger hej till allt och alla och stannar mer än gärna för en pratstund. Om jag någon gång inte hälsar på eller pratar med människor vi möter säger hon ofta ”mamma prata”, ”mamma hej” – för att jag också ska kommunicera med dem.

Jag ser det här som något positivt och upplever henne som en väldigt trygg tjej.

När hon är på ett helt nytt ställe med nya människor är hon desto mer blyg och vill gärna vara i famnen eller kring mina ben, vilket också känns hälsosamt.

Det som däremot gör mig lite frågande är att hon ofta och gärna väljer andra vuxna att vara med. Hon engagerar dem så att de ska gunga henne, lyfta henne, hålla henne i handen och så vidare, och mamma och pappa duger då inte alls. Men när hon blir trött, ledsen eller hungrig söker hon upp oss.

Eftersom hon är så väldigt utåtriktad får vi många kommentarer i stil med ”Oj, vill hon inte vara med sin mamma!” eller ”Vill hon inte vara hos dig?”. Jag upplever att många undrar om det är något fel på mig eftersom mitt barn hellre vill vara med andra än med mig. Ibland upplever jag att vissa vuxna (speciellt de som själva är föräldrar) ser ner på mig och ska omhulda mitt barn som inte vill vara med sin mamma, att de kliver in i en roll som ”den trygga famnen” och tar lite för mycket ansvar för min dotter. Det får mig att känna mig överkörd – och det gör ont i mig att känna att vissa tycker att detta är konstigt och fel.

När vår dotter träffar andra barn går hon fort fram. Hon ställer sig gärna nära, försöker prata, följer efter och härmas. En del barn tycker att det är roligt, andra blir skrämda och några blir lite elaka och aggressiva. Ofta försöker vi förklara att en del barn blir blyga, att hon kan stanna lite innan hon kommer för nära och att hon ska acceptera om någon inte vill. Det lyssnar hon oftast på.

Hur ska jag hantera situationen med andra vuxna? Hur ska jag bemöta kommentarer, blickar och handlingar från andra? Har min dotter ett normalt anknytningsmönster eller borde jag ändra något i mitt beteende?

Och vad gäller andra barn, ska vi försöka få henne att ta det lite lugnare? Försöka dämpa det väldigt sociala?

Det känns bara så fel att stoppa ett glatt, socialt och upptäckande barn. Finns det någon gräns för hur socialt som faktiskt är bra?

Mamman

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Först och främst: Grattis till ett litet socialt geni! Jag ler stort när jag läser din beskrivning av hur hon bemöter folk på stan. I mina öron låter det som om ni har en utåtriktad och gladlynt 2-åring med trygg anknytning. När hon är trygg odlar hon nya kontakter och upptäcker världen i form av nya människor och situationer, och i lägen när hon behöver stöd och vägledning vänder hon sig till er.

Precis så fungerar trygga anknytningsrelationer: Barnet använder dem när de behövs och ägnar annars sin energi åt att ta för sig av världen. Ibland tänker vi att trygg anknytning är detsamma som väldig närhet, men i själva verket är det fina med sådan trygghet att den ”bara finns där” och låter barnet lägga krutet på annat.

Jag tycker alltså inte att du ska ändra något i ditt beteende utan istället, när du förmår, hantera vuxnas frågande ögonkast med att le nöjt och stolt. Har du mage kan du till och med klämma i med ”Ja, visst är hon underbar”. Du kan också läsa en tidning eller koppla av med mobilen de stunder din dotter klarar sig med andra eller på egen hand. Jag vet att det sista låter provocerande, men eftersom din dotter visar så tydligt när hon behöver er funkar det utmärkt. De förmågor man behöver för att kunna multitaska på det viset har man också utvecklat när ens barn hunnit bli 2 år.

Att andra föräldrar tittar medlidande på er när din flicka tar kontakt tror jag kan bero på två mindre charmiga kännetecken som vi alla har i början som föräldrar. Det ena är att vi behöver oändlig bekräftelse på att vi själva gör rätt. Vi är så måna om att duga i vår nya roll att vi ibland råkar tolka situationer till vår egen fördel. ”Åh, den här stackars lilla flickan verkar tycka att jag är den enda pålitliga vuxna här, bäst att jag ställer upp.” Det andra kännetecknet är vår så mänskliga men svårhanterade avundsjuka. Att vara social och utåtriktad är ett starkt ideal i vårt samhälle. Det finns inte en jobbansökan som inte betonar just de egenskaperna. En liten strålande 2-åring som redan har erövrat sådana förmågor kan väcka starka känslor.

Vad gäller hennes sätt att ta kontakt med andra barn stöder jag det du beskriver att ni gör. Hjälp henne när det behövs med förklaringar om att andra kan vara blyga och behöva tid på sig, berätta att man ibland behöver iaktta innan man tar kontakt och så vidare – och gör det utan att hämma eller hålla tillbaka hennes personlighet.

Vi lär oss alla hur man är tillsammans socialt genom att pröva oss fram, göra misstag och försöka igen. Alla 2-åringar behöver hjälp i den processen av äldre barn och vuxna.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren