På mitt barns förskola tvingar man barnen att sitta i stolen och att ligga stil på sovstunden – är det okej att göra så? Är det så här förskolorna jobbar idag? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Mitt barn är så duktigt på förskolan. Hon äter ordentligt, sitter på stolen och det är helt otroligt att hon frivilligt går och lägger sig för att vila.” Så har jag hört så många säga men inte reflekterat över varför det är så – inte förrän helt nyligen.

Jag har en väldigt känslig och försiktig dotter som är 1 år och 4 månader. Hon går i en förskola som verkar mysig, den ligger nära där vi bor.

Eftersom vi har märkt att förskolestarten har varit en tuff omställning för henne har vi låtit inskolningen ta längre tid. Långt efter att de andra föräldrarna hade skolat in sina barn fortsatte vi. Innan dess, när föräldrarna fortfarande var kvar i förskolan, var det helt okej att barnen sprang från bordet eller inte kunde ligga stilla på sovstunden. ”Det kommer”, hojtade personalen, ”låt det ta tid”.

Men hur gör personalen då för att få så ”duktiga barn” på förskolan? Jo, barnen tvingas sitta kvar på stolen genom lätt nedtryckning, tills de lär sig att sitta still.

Hur somnar de på sovstunden? Jo, de trycks ner lätt på madrassen, tills de ger upp och somnar.

Det kanske inte är fysiskt våld, men är det okej att tvinga ett barn till något på detta sätt? Är det så här förskolorna jobbar idag? Det känns som en gammal kvarleva från 1950-talet.

Jag mår så dåligt över att barnen blir som små lydiga ”soldater” genom att man släcker ut deras beteenden. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte ändra en hel kårs pedagogik?

Lena

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Om man, som du, bor i Stockholm har man, åtminstone i teorin, möjlighet att välja förskola. I praktiken är valfriheten förstås ofta begränsad. Det är svårt att få plats på populära förskolor, och bor man i mindre tätbefolkade områden finns kanske bara ett alternativ. Det är jobbigt men något vi kanske får leva med. Det jag verkligen tycker är problematiskt är dock att det saknas mångfald i barn­omsorgen. Även om förskolor kan ha olika profil och stil är förutsättningarna ofta likartade. Det är många barn och en verksamhet som ställer höga sociala krav.

Har man, som du, ett barn som är känsligt och försiktigt är förskolan som den ser ut idag kanske inte idealisk. Vissa barn trivs bättre i lugnare miljöer där de kan leka med en kompis snarare än i grupp. Jag tycker också att det är problematiskt att det finns en stipulerad tid för inskolningen. Små barn är individer och givetvis har de olika behov.

Däremot upprörs jag inte av att barnen blir konformistiska, eller som du skriver: ”små soldater”. Och jag vet inte om dina reflektioner kommer sig av att du känner dig tveksam och orolig inför pedagogiken eller om det handlar om att den inte utövas med värme på din dotters förskola? För mig är det en vattendelare. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt om barn inte tas om hand av varma vuxna.

Pedagogiken i sig har jag däremot inget emot. Jag tänker att den kompletterar det barn får hemma i sina familjer.

Den sociala skolning som sker på förskolan bygger lika mycket på att barnen imiterar varandra som på att personalen styr dem. Att lära sig att fungera bland andra, äta och vila tillsammans, tror jag gynnar barn. En stor del av vår tillvaro kräver att vi funkar tillsammans med andra och kan svälja våra impulser att vilja ha det på vårt eget sätt. Därför tänker jag att förskolan fostrar barn så att de längre fram ska fungera i skolan, med kompisarna, på fotbollsträningen och i arbetslivet. Studier bekräftar också det resonemanget.

Givetvis måste fostran ske med värme och ge barnen positiva erfarenheter. När den gör det är den självförstärkande. Det vill säga ”jag VILL anpassa mig eftersom det leder till att jag har det roligt och mysigt med de andra”. Det svarar mot barns grundläggande behov av att vilja vara tillsammans och leka, att göra rätt och gott, att vara hjälpsamma och bli uppskattade av andra människor – alltså lika grundläggande mänskliga behov som att få gränslös kärlek av sina föräldrar.

Redaktionens kommentar:

Svaret ovan väckte reaktioner när det publicerades i Vi Föräldrar:

Jag blev jag upprörd över att pedagogerna på förskolan trycker ner barnen i stolarna och på madrasserna. Men det som gjorde mig mest upprörd var att psykologen tyckte att det var en helt acceptabel pedagogik! Hur kan en psykolog tycka att det är okej att man håller fast och trycker ner barn? Det känns så barockt!

Mvh Maria

Är detta vanligt förekommande på förskolorna? Det är ju fruktansvärt! Mitt hjärta gick sönder när jag läste. Jag har aldrig tryckt ner mina barn när de ska vila eller sitta ner, men psykologen verkade inte tycka att det var konstigt alls. Hur är detta möjligt? Seriöst, det är väl inte militärer vi talar om, utan små barn!!

Orolig

Barnpsykolog Malin Bergström svarar på kommentarerna:

Som jag skrev är det, för mig, avgörande om pedagogerna bemöter barnen med värme, kärlek och omsorg. Om det är utgångspunkten ser jag inga problem med att någon håller en hand på ett barns lår eller mage för att konkret visa att nu ska vi stanna här en stund. Tvärtom kan jag tänka att det hjälper en liten 1,5-åring som ännu inte har kommit in i rutinerna. Och jag är övertygad om att alla vi föräldrar har gjort precis så med våra barn när det har behövts.

Men om den där handen på barnet istället är hård och tillhör en person som barnet inte är tryggt med blir upplevelsen förstås skrämmande istället. Barnet känner då, som frågeställaren beskrev, antagligen att det måste foga sig av rädsla. Det vill vi självklart inte att något barn ska behöva uppleva.

Att barn fogar sig på ett annat sätt på förskolan än hemma är naturligt. Det handlar om social skolning där de tar efter andra barn. Det ser jag inte som en nackdel. Om förskolan däremot fostrar barn utan värme är det mycket allvarligt. Vi vet, forskningsmässigt, att förskolan har störst betydelse för barn med mindre resursstarka familjer. Jag tycker att alla vi som jobbar med barn och/eller är föräldrar har ansvar för att se till att alla barn får det de behöver. Jag hoppas därför att ni fortsätter att reagera och säga ifrån om ni upplever att barn blir kränkta, oavsett om det gäller era egna eller andras barn. Själv ser jag det som en livsuppgift att arbeta för att barn inte ska behöva möta hårda händer.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Är det okej att förskolan tvingar barnen?
NÄSTA Varför är det så jobbigt för mig att lämna mitt barn på förskolan?