”Hur stort ansvar har man för ett bonusbarn?”

Vilket ansvar ska jag ta för bonusdottern?

Jag är bonusmamma till en tjej på 9 år. Vi kom in i varandras liv för två år sedan och nu har jag och pappan fått en gemensam son. Bonusdottern är hos sin mamma och bonuspappa varannan vecka. Hon accepterade mig snabbt och vi har en fin relation. Det jag tycker är svårt är att förstå vilket praktiskt ansvar jag har gentemot henne.

Jag stöttar henne i det vardagliga när det behövs (nattning, hygien och så vidare), men när det gäller sådant som skjutsning, eller hämtning från skolan, under hennes pappavecka när pappan inte är hemma (hon kanske har lov, pappan jobbar och jag är föräldraledig) är det inte lika självklart för mig. Jag tänker att hon då istället borde vara hos sin mamma.

Jag känner mig väldigt ego när jag bara vill vara med min son ibland. Att ta ansvar även för bonusdottern känns då betungande.

Hur ska jag tänka? Borde jag ta större ansvar för hennes skull?

Bonusmamman

Kommunikationen mellan er vuxna brister

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Som jag läser ditt brev blir den här lilla flickan lidande av att kommunikationen mellan er vuxna brister. Jag föreslår därför att ni ses alla fyra föräldrar som lever med henne och klargör logistiken. Till exempel, när hon har skollov: Vem tar hand om henne då? Och när hon blir sjuk och måste vara hemma: Vem av er tar ansvar då?

Det ni fyra delar är den oändliga glädjen och det oändliga ansvaret i att den här lilla flickan ska få en fantastisk uppväxt. Tyvärr är det inte helt ovanligt att det finns en outtalad förväntan om att ni två i den kvinnliga halvan av det här föräldraskapet ska ta störst ansvar. Det är förstås fine om man vill det som mamma och bonusmamma, men du vill ju inte det. Och det behöver du därför vara tydlig med till de tre andra. Om du tycker att din bonusdotter borde vara hos sin mamma när hon har skollov måste du prata med de andra tre föräldrarna om det. Annars drabbar det flickan som ju är utelämnad till era överenskommelser.

Jag rekommenderar ungefär en sådan träff per år för att stämma av. Barn och familjer förändras och utvecklas, överenskommelser kan behöva justeras. De här träffarna motverkar också en risk som kan finnas i bonusfamiljer och som drabbar barn, nämligen att ansvaret och skulden bollas runt och att den som borde ta det backar.

För den lilla flickans skull och för att ni ska ha härlig stämning i era hem behöver ni fyra ha en ansvarsfördelning som är tydlig och som ni alla fyra är nöjda med.

Nu har du vänt dig till mig som är barnpsykolog och när jag nu säger något direkt till dig blir svaret mindre empatiskt än om du hade pratat med en väninna. Men ja, jag tycker att du ska lägga ditt ego åt sidan. Vuxnas egon hör inte hemma i samvaron med barn och jag tycker att du ska jobba på att skapa jämlika relationer till henne och till din son. Det är en förutsättning för att hon ska känna att det är varmt och trivsamt i sina hem. Ansvar för barn är absolut betungande men när vi nu har valt det, som du gjorde när du valde att flytta ihop med henne, är vår plikt att få barnen att känna att det ansvaret är en ren glädje.

Jag vet att det här låter hårt men jag tycker att det är oerhört viktigt. Min erfarenhet är nämligen att vi har en helt annan acceptans för hur man uppträder och känner som bonusförälder än som biologisk/adoptivförälder.

För en bonusförälder är det mer accepterat att inte vilja, inte orka, inte ha lust, behöva lugn och ro i sitt hem och så vidare. Och så kan man ju känna. Men för att det inte ska drabba barnet måste det finnas en annan vuxen (i ditt fall hennes pappa) som ständigt finns tillgänglig för det du inte vill. Och det kan, om man inte är uppmärksam, leda till att man som bonusförälder känner sig utanför och saknar den uppmärksamhet som den biologiska föräldern lägger på barnet. I allra värsta fall kan det också leda till att man upplever barnet som bortskämt som behöver så mycket uppmärksamhet – och så är en ond cirkel skapad av något som bara var ett barns grundläggande behov.

Att era överenskommelser utgår från er alla fyra som har ansvaret för henne ser jag som en självklar förutsättning för att minska den risken och få en bra grund för er fina relation att leva vidare på.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.