Vårt barn jämför sig med andra – vad ska vi göra?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vår 3-åring jämför sig alldeles för mycket med andra barn. Han vill helst göra ett lika högt torn som de, cykla iväg exakt samtidigt som de eller klä av sig ytterkläderna lika fort som de. Det känns som att han hela livet har målat upp en inre bild för sig själv om hur han vill ha det, och om det inte blir exakt som han tänkt sig blir han extremt frustrerad.

När han var mindre kunde han bita andra barn i förskolan om han blev arg. Nu kanske han istället förstör någon annans sandslott om han blir avundsjuk, men ibland kan han kasta något på kompisen eller bita till, det vill säga bli aggressiv.

Han är väldigt verbal och otroligt klipsk för sin ålder.

För sju månader sedan fick han ett syskon. Ungefär samtidigt skedde en flytt och byte av förskola.

Hur ska man tackla detta? Vi har länge funderat på om det är något speciellt med vår lilla kille.

Anonym 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag skulle kunna försöka vara smidig och linda in det jag nu ska säga, men eftersom du självmant har skrivit till en barnpsykolog går jag istället rakt på sak: Du skriver att du tycker att er kille jämför sig alldeles för mycket med andra – och sedan, i nästa andetag, att han målar upp bilder av hur saker borde vara och blir tokig om det inte blir så.

Dessa två formuleringar ger mig ett guldläge för en psykologisk tolkning om att 1) ni är rätt lika varandra personlighetsmässigt och 2) ni har båda ganska tydliga bilder av hur saker (eller barn) borde vara.

Eftersom jag inte kan stämma av min tolkning med dig utgår mitt svar från denna obekräftade tes. Och mitt råd till dig blir därmed att du ska släppa alla tankar på att din grabbs personlighet skulle vara fel. Jag är säker på att det är något speciellt med honom, nämligen att han är en unik liten person som inte bara är klipsk, verbal och snabb i huvudet utan också ganska kamplysten och tävlingsinriktad.

Se honom som han är, ge honom utmaningar som sporrar och stärk honom utifrån hans personlighet. Det vill säga, släpp dina eventuella bilder av hur barn borde vara och utgå istället från hur han är.

Att jämföra sig med andra är väl inte så dåligt? Att bli avundsjuk är väl lite mänskligt? Det är väl bara om man använder egna fördelar till att trycka dit andra som det är negativt?

Och kom ihåg att det enda sättet för ett barn att lära sig att ovanstående är negativt (det vill säga att det gör andra ledsna/att man får skäll/att ingen vill leka eller tävla med en och så vidare) är att göra samma misstag en miljon gånger tills erfarenheten har satt sig i hjärnvindlingarna och man har fattat att man behöver vara schyst och solidarisk för att platsa i mänskligheten.

Det är ingen slump att en stor del av världens ungar springer runt på leriga fotbollsplaner halva sin vakna tid. Det är ju inte bara för att de har spring i benen utan för att de måste träna så infer­naliskt mycket på att bli schysta lagspelare, kunna ta en förlust och inte bli alltför stroppiga om de gör mål eller vinner.

Så, nu över till din uppgift och utmaning som förälder: att med tålamod och medkänsla stå ut med hans små försök att blåsa upp sig, vilja bestämma, bli avundsjuk på andra och så vidare. Att om och om igen förklara att du vet precis hur det känns, att du vet att det är svårt att låta bli men att man faktiskt inte får (vad det nu handlar om). Det vill säga, du behöver alltså visa empati, inlevelse och medkänsla men ändå tydligt visa vad som gäller.

Och kanske åker du på att bli en sådan där fotbollsförälder som rodnande står vid sidan av planen och hör din egen unge gapa och skrika om hur värdelösa lagkamraterna är medan han själv tappar bollen (been there, done that). Och om min tolkning stämmer får du kanske hålla i dig själv när det går bättre och inte vråla ut din segerglädje för högt utan påminna dig om svensk barnuppfostrans mantra att ”alla ska få vinna varannan gång och alla är lika duktiga”.

Om min tolkning stämmer, alltså, den är ju bara en spekulation.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.