Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Vårt barn gör våra nätter till kaos – vad göra?

Vårt barn är 11 månader och en riktig nattskräck för hela familjen. Han vaknar och skriker flera gånger varje natt – vad kan vi göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågor.
Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågor. Foto: Stefan Tell

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Fråga:

Vår situation är ohållbar, jag måste få hjälp eller råd. Vårt barn är 11 månader och en riktig nattskräck för hela familjen. Mellan 4 och 7 månaders ålder sov han hela nätterna, men sedan vände allt och nu har han nattbråkat på olika sätt i snart fyra månader.

Jag är föräldraledig och så utmattad att jag inte ens orkar leka med honom på dagarna. Har vi haft en extra dålig natt är tålamodet dessutom i botten vilket gör att jag skriker åt honom att han ska vara tyst. ”Tyst” och ”nej” är de ord som ekar här hemma. Så fort han sover och allt är lugnt får jag sådan ångest för det, men jag hinner ju aldrig återhämta mig.

Vi har prövat allt. Tydliga kvällsrutiner, bad, välling, läsning, närhet och lek. Vi prövar allt på nätterna också, när han vaknar och skriker. Byter till torrt, ger välling, vatten, närhet …

Vi är bortom räddning, känns det som. Han somnar alltid klockan 21, men efter 23 får man räkna med mellan två och fem uppvaknanden där det tar minst 30 minuter att få honom att somna om.

Vad gör vi för fel? Vi känner oss som världens sämsta föräldrar. Eftersom nätterna är så kaotiska har ingen av oss någon ork att ens engagera sig på dagtid. Vår relation är på väg utför stupet, glädjen i föräldraskapet är bortblåst och det hjälper inte att alla andra föräldrar man pratar med har det så himla lätt med sovande barn.

Jag älskar min son mest i världen och när jag är pigg någon dag i veckan kan vi ha jätteroligt ihop. Han skrattar och leker så fint och det skär i mig att jag kan skrika så mycket åt honom till vardags och att jag ska vara ensam med honom hela dagarna när vi inte har fått sova. Jag vill ju så gärna att han ska återfå den nattsömn han hade förut, så – vad fan gör vi för fel?

Vänligen, Linnea 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Åh Linnea, ni gör ju inget fel och ni är inte bortom räddning! Ni har bara fått ett barn som antagligen har ärvt era sömnmönster där varken han eller ni har särskilt lätt att somna om efter ett upp­vaknande. Alla barn i hans ålder vaknar upp på det sätt som ni beskriver på nätterna, men det är just den där halvtimmen som det tar att få honom att somna om som knäcker er. När man själv har fått sin sömn upphackad på det viset under lång tid blir man också helt ur slag och varvar upp sig extra mycket av uppvaknandena. Så nu är det läge att verkligen sömnsanera!

Behåll kvällsrutinerna och låt honom dricka tillräckligt med ­välling för att med gott samvete kunna avstå från den nattetid. Undvik också att byta på honom på nätterna om han inte har ­bajsat. Tänd inte lampor i sovrummet, och minska den respons han får när han vaknar.

Men innan ni börjar med nya, strikta rutiner, som ni behöver hålla på stenhårt för att ändra mönstret, behöver ni fylla på med energi. Kan ni få avlastning någon eller några nätter? Har ni någon släkting som er son är trygg med som kan rycka in? Annars föreslår jag att ni använder ett par gemensamma dagar (eller nätter, rättare sagt) av föräldraledigheten till att låta en av er sova på soffan med öronproppar medan den andra tar hand om er son. Ni behöver också turas om på nätterna medan ni inför de nya rutinerna.

Jag vet inte var er son sover och exakt vad ni gör när han vaknar, men principen är att göra så lite det bara går. Har han eget rum kan ni överväga att lägga en madrass på golvet hos honom som ni turas om att sova på. Sover ni i samma rum kan ni använda öronproppar så att ni inte vaknar vid minsta pip utan bara när ni verkligen behöver. Sover han i egen säng lägger ni ner honom, håller en hand på hans rygg, säger ”sov nu gubben, sov” helt monotont och ger så lite respons ni kan. Sover han i er säng tar ni honom i famnen, andas tungt och håller om honom tryggt och stadigt i mörkret medan ni mumlar något lugnande.

Antagligen ter sig de här förslagen omöjliga, eftersom han skriker när han vaknar. Men poängen är att han känner att ni finns där men inte får mer respons än en klar och entydig signal om att somna om.

Ofta när jag träffar föräldrar som längtar desperat efter sömn säger de som ni, att de har prövat allt. Men om man verkligen vill förändra sömnmönster behöver man bestämma vad man ska göra (helst så lite som möjligt) och sedan vara uthållig i att hålla fast vid det, alltså att göra på samma sätt vid varje uppvaknande. Då lär sig barn att somna om själva. Och att ni finns hos honom lär honom att somna om utan att behöva bli rädd eller känna sig ensam.

Det kan vara bra att ha stöd när man genomför en sådan här förändring. Sjuksköterskorna på bvc, och de psykologer som man kan få kontakt med via bvc, kan hjälpa en att orka, så fundera över om det kan vara värt att ta stöd av någon som kan följa er genom detta.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?

Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.