Varför vägrar vårt barn att säga tack?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Jag vänder mig till dig för att be om råd och försöka förstå varför vår dotter vägrar att säga ”tack”.

Hon är mycket verbal och har i över två år haft ett stort ordförråd. Nu är hon 4 och har aldrig sagt ”tack”. Vi har försökt leka fram ordet när vi leker affär, matlagning med mera. Vi har tjatat, försökt vara övertydliga när vi själva sagt ”tack”, förklarat varför ”tack” är viktigt och påpekat att alla kompisar säger tack och tackar för maten. Det ser alltid ut som om hon inte lyssnar.

Varför knyter det sig för henne? Mycket annat brukar gå att leka fram, men inte detta. Det känns som om det nu skulle vara lätt för oss att börja hota, även om jag inte tror att vi verkligen skulle göra det.

Anonym 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Ni har sett till att ”tack” ingår i er flickas vardag och förklarat varför ordet är ett effektivt socialt smörjmedel. Förmodligen finns det inget ord som är lika välkänt för henne. Tänk vilken anspänning det måste vara att i alla lägen vakta sin tunga så att det inte råkar slippa ut!

När ”tack” på det här sättet börjar leva sitt eget liv tror jag inte att det är frågan om ett ord längre, utan om en dragkamp där er dotter försöker freda en liten ö av integritet. På samma sätt kan barn knyta sig när det gäller vad de äter eller hur och var de ska kissa och bajsa.

Som föräldrar kan vi förstås vinna sådana här strider. Vi har ju all makt på vår sida och är oändligt mycket mer listiga och förslagna än barn. Vi kan, som du skriver, leka fram det vi vill eller ta till hot. Vi kan visa henne på alternativ genom att själva diskret börja säga ”fint” eller ”schyst” istället.

Men frågan är vad man egentligen vinner på att överlista barn på det sättet? Man kan reflektera över om det är för att hjälpa barn att fungera socialt eller för att återfå sin egen känsla av makt. Och i längden är det ju inte makt som bygger en relation som man själv har glädje av och som barn har nytta av. Det är istället ömsesidighet och respekt – och acceptans för att vi alla har våra egenheter och vår sfär av integritet.

Utifrån detta kan ni istället pröva att, till exempel vid läggningen någon dag, säga: ”Jag har märkt att du inte vill säga tack, och vet du, det respekterar jag. Du får bestämma själv vilka ord du vill använda. Och vill du ha min hjälp när något hakar upp sig eller blir jobbigt så lovar jag att hjälpa dig, älskling. Du behöver bara säga till.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.