Varför har hon börjat protestera mot pappan?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Varför har vår dotter börjat protestera mot pappan?

Jag heter Maria. Jag och min fru har en dotter, R, som är 2,5 år. Hon har också en pappa som har träffat henne en eller två gånger i veckan sedan hon var bebis. Han är nu hemma med henne en dag i veckan och träffar henne vissa helger.

Ibland är pappan med och hämtar på förskolan, och vi umgås också alla fyra en del (vi är alltså en så kallad regnbågsfamilj och vi har aktiv valt den familjekonstellationen).

Hittills har det mestadels fungerat bra när R är med sin pappa. Såklart har hon ibland visat att hon hellre velat vara med någon av oss mammor, till exempel när hon har varit extra trött, sjuk eller i någon tillväxtfas. Men det har ändå gått bra att lämna till pappan (som för övrigt nästan alltid är hemma hos oss med R). Det ledsna har gått över relativt fort och hon har varit nöjd under resten av dagen. Vi har alla tre tänkt att det inte är så konstigt att det blir så ibland; det är trots allt hos oss mammor som hon bor på heltid och med oss som hon är mest, även om hon och hennes pappa har en regelbunden och fin kontakt.

Men nu har hon börjat protestera när vi berättar att pappa ska komma. Hon säger ”jag vill inte träffa pappa, jag vill ha mamma X, mamma Y, pappa är dum, han får inte komma hit, jag vill inte, snälla gå inte mamma” och så vidare.

Ibland har det gått över direkt när hon har sett sin pappa. Hon har blivit glad och sprungit fram till honom, och sedan har det inte varit några problem. Men andra gånger (och de blir fler och fler) har hon inte velat titta på honom, blivit extremt mammig (velat bli buren, vara nära, pappa får inte klä på kläder, fixa frukost och så vidare). Efter ett tag har det oftast ändå löst sig och vi eller R och hennes pappa har kunnat gå iväg. Dock har det oftast krävts att vi sätter igång något roligt innan, till exempel att vi målar, läser bok eller leker någon lek.

Senast när R och hennes pappa skulle träffas gick det inte över. R blev bara ledsnare, sprang från sin pappa och grät och ville tillbaka till mig, så efter en stund kom de tillbaka till mig och hennes andra mamma. Det slutade med att vi var tillsammans alla fyra, i stället för att försöka igen. Vår dotter var glad hela dagen men frågade vid flera tillfällen när pappa skulle gå och sa att hon ville att pappa skulle gå hem. Däremellan, och särskilt mot slutet av dagen, lekte hon och var glad med sin pappa, allt var som vanligt.

Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det här. Vi undrar alla tre vad det kan bero på och framför allt hur vi ska hantera det så att det blir bäst för R. Vi blir också stressade av det, vilket vi förstår inte gör saken bättre.

Tidigare har vår dotter bara varit så här ledsen när vi lämnade henne på förskolan för ungefär ett halvår sedan, det varade en kortare period.

Vi föräldrar känner varandra väl och är mestadels överens vad gäller vår dotters uppfostran. Vi försöker att vara så raka som möjligt mot varandra och prata om det är något som inte känns bra, vilket vi har gjort idag, men vi kom inte fram till någon lösning – eller rättare sagt, vi blev osäkra på vad som är bäst för vår dotter.

Tack på förhand från Maria, Jasmine och Roger

Barnpsykolog Malin Bergström: Er oro är bränsle för hennes avighet mot sin pappa

Jag tycker att det låter som om er lilla flicka är mammig just nu och att oviljan att vara med pappa (eller kanske snarare att lämna sina mammor) liknar perioden för ett halvår sedan när det var jobbigt att lämna på förskolan. Allt du beskriver om hur ni har hanterat situationen hittills låter så lyhört och fint. Ni har lekt bort hennes avighet, stannat en extra stund så att hon har hunnit vänja sig eller helt sonika valt att tillbringa dagen tillsammans allihop. Allt det tycker jag är bra första steg.

Men nu verkar det som att ni behöver byta strategi och ”lyfta henne mentalt” över den här tröskeln. Ni behöver inte längre lyssna på er spontana magkänsla utan kan utgå från insikten att det är bra för henne att bygga upp sin relation till pappa. Precis som ni kanske gjorde när hon var ledsen vid lämningen på förskolan behöver ni klistra på er de glada minerna, stålsätta era hjärtan och på alla sätt visa henne att det är JÄTTEROLIGT att hon ska få vara med pappa idag. När hon säger att ”pappa inte ska komma” talar ni om att det ska han visst det och att ni tycker om att han kommer.

Pappa Roger, å sin sida, behöver beväpna sig mot det faktum att barns känslor smittar och att ens föräldra­självförtroende sviktar när man blir ratad. Det kan underlätta om han kör med säkra kort de första timmarna med lilla R. Var brukar de ha det roligast ihop? Vad trivs de bäst med att göra tillsammans?

Jag förstår att ni undrar vad er dotters beteende beror på, och jag vet att ett sådant här råd kan vara svårt att våga lita på och följa. Som förälder är man så inställd på att vara lyhörd att motsatsen känns olustig. Man kan bli orolig över att ens barn ska sluta visa sina känslor om man ”kör över” dem, eller man kan bli orolig att missa något viktigt som avigheten egentligen står för. Ändå råder jag er att göra just så här och avstå från att resonera kring vad det kan bero på – helt enkelt eftersom min erfarenhet säger att det är bästa sättet att hantera en sådan här situation.

Barn behöver sina föräldrars vägledning också känslomässigt. Det uns av oro och förvirring ni föräldrar känner just nu är bränsle för hennes pappa-avighet. När ni entydigt visar att pappa minsann är toppen kommer hon att lita på er och avigheten kommer att släppa.

Jag skickar varma tankar till er alla och en extra till pappa Roger, eftersom det svider att bli ratad av den lilla unge som man älskar mest i världen.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.