Varför blir vårt barn ledset när vi säger till henne?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vår äldsta dotter är 3 år och väldigt känslig. Hon klarar inte av tillsägelser, inte ens så milda som när vi frågar ”Ska vi inte göra något annat i stället?”. Hon bryter ihop, stänger in sig på sitt rum och gråter.

Hon har varit känslig sedan hon var liten. Vår gissning är att vi kanske överanvände ordet ”nej” när hon var mindre, och att det har gjort allt väldigt känsloladdat för henne. Vi har försökt säga ifrån med olika metoder, allt från ordval till tonläge, men hon förstår innebörden och blir ledsen oavsett hur vi gör.

Det som är frustrerande är att hon även stänger in sig mentalt när hon blir ledsen. Hon lyssnar till väldigt lite av det vi säger. Hon berättar inte varför hon har blivit så ledsen. När vi försöker öppna för en diskussion om vad som har hänt känns det som att hon ignorerar oss.

Har du några tips på hur vi kan agera annorlunda både när det gäller hennes utbrott (det vill säga när vi ska säga ifrån) och när hon väl har blivit ledsen? Att inte säga ifrån känns som en ytterst dålig lösning, men samtidigt är det verkligen jättejobbigt att säga ifrån, eftersom vi vet hur det kommer att sluta.

Jennica 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

När jag läser ditt brev tänker jag inte omedelbart på ett känsligt barn utan får snarare intryck av någon med ett hett känsloliv och en så stark integritet att jag blir lätt imponerad.

Mitt intryck är att det här handlar om er dotters personlighet och inte om att ni har överanvänt ordet ”nej” eller gjort något annat som föräldrar.

Kan det vara så att er dotter, så liten hon är, har starka idéer om hur hon vill att saker ska vara? Att det är viktigt för henne att göra rätt, få bestämma och förstå spelregler? För en del barn är själva det faktum att de är små, beroende och inte självständiga väldigt frustrerande.

Men oavsett om jag är något på spåren i mina spekulationer eller inte skulle jag ge samma råd: Ni måste självklart fortsätta att säga ifrån. Allt annat är omöjligt. Men samtidigt som ni bestämmer kan ni hjälpa henne i de jobbiga situationerna genom att bekräfta hennes känslor. Sätt ord på dem (till exempel ”Nu tror jag att du kanske kommer att bli ledsen eller arg, men nu är det faktiskt dags att gå hem”) samtidigt som ni genomför det ni ska. Ge henne också möjlighet att behålla sin värdighet och känsla av inflytande genom att låta henne vara med och bestämma när det är möjligt (kanske ”Nu ska vi alltså strax gå hem, men du kan få bestämma exakt när” – och så ge henne ett fönster på fem minuter där hon kan få ”bestämma”).

Mitt intryck är att ni redan bemöter henne så här respektfullt, och i mina ögon är det långt viktigare än ert tonfall eller ordföljd. Var också lyhörda med vilka ”strider” ni tar och vad ni kan låta henne styra över själv. Ibland kan det kanske fungera att ge henne känslan av att hon bestämmer fast det i själva verket är ni som har styrt upp förutsättningarna, till exempel genom att låta henne välja mellan sin favoriträtt (som ni ändå hade tänkt servera) och något konstigt som hon inte gillar (och som ni inte hade tänkt laga), bara för att hon ska få känna att hon väljer.

Din andra fundering gäller hennes reaktioner när hon blir ledsen och arg. Hon ”stänger av” och går inte att nå. Jag tänker att det kan ha att göra med hennes integritet. Om hon upplever det som väldigt jobbigt att ha ”fel” eller att inte få styra kan det här vara hennes sätt att hantera situationen.

Ni kan hjälpa henne genom att i efterhand göra en liten berättelse om det som har hänt. Beskriv förloppet och sätt ord på de känslor ni tror att hon upplevde i stunden. Tala också om vad som låg bakom det ni bestämde (till exempel att ni visste att det var dags att äta och därför såg till att ni kom hem). Genom sådana berättelser visar ni att ni förstår henne. Samtidigt hjälper ni henne att förstå sig själv och sina känslomässiga reaktioner. Ställ inga frågor, och be henne inte heller att berätta om det som hände, utan respektera hennes sätt.

Att hon inte lyssnar under själva utbrotten, och att hon efteråt har svårt att sätta ord på det som hänt, beror också på hur hjärnan funkar. När man översköljs av känslor eller har ett utbrott är den tänkande hjärnan bortkopplad. Det är mer primitiva delar av hjärnan som hanterar våra känslor, och när de aktiveras stängs den tänkande hjärnan av. Därför är det aldrig någon idé att försöka prata med barn när de är förtvivlade eller arga. I stunden får man i stället försöka lugna dem. Eller, som i ert fall, respektera att hon vill dra sig undan. Att ni i efterhand pratar om det som hände är dock hjälpsamt, även om hon inte deltar i samtalet. Ni kan vara helt säkra på att hon inte ignorerar det ni säger, även om hon inte visar det i stunden. Jag tror att hon är oerhört medveten om vad som gäller.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.