”Vår bebis vägrar sova – det känns så tröstlöst”

Varför vägrar min bebis att sova mer än 30 minuter?

Jag har en 6 veckor gammal son och jag är orolig för hans sömn. Jag har läst att så här små barn ska sova mellan 16 och 20 timmar per dygn och det gör han absolut inte. På natten går han ner i djupsömn en gång på kanske två, tre timmar. That’s it.

Vad kan det vara som gör honom så envis?

Under hans första två veckor i livet sov han ganska bra. Han var nöjd i vagnen och i babyskyddet och sov även på nätterna om han fick ligga på eller nära mig.

Numera hatar han babyskyddet och att åka bil. Nätterna har inte förändrats så mycket men dagarna är katastrof. Han vägrar sova, i alla fall mer än 30 minuter. Han viftar med armar och ben både innan han somnar och när han är på väg att vakna. Jag har försökt vagga honom till sömns igen men det är omöjligt.

Han är övertrött både på eftermiddagarna och kvällarna och blir svårsövd. Den enda gången han sover längre än 30 minuter är om jag tar en långpromenad med vagnen, i mer än en timme. Oftast sover han då ytterligare en halvtimme när vi har stannat.

Det är som att han på något sätt, precis innan han är på väg att somna och har viftat på ben och armar ett tag, hittar nya krafter och vaknar upp igen, trött och kinkig.

Han är bara nöjd i min famn eller på mitt bröst. Jag gör inget annat än att bära runt på honom, vissa dagar äter jag inte ens förrän min man kommer hem vid 17-tiden.

Jag helammar och vår sons vikt- och längdkurva är jättebra. Han vill äta ungefär var 40:e minut fast han inte borde vara hungrig då. Jag brukar lugnt och stilla gå runt och sjunga godnattvisor, spela white noise och bära honom i bärsjal.

Jag har pratat med bvc men de säger bara att jag ska fortsätta som jag gör. Det känns så tröstlöst när det inte fungerar.

Har du råd och tips?

Matilda

Du beskriver normala sömncykler hos en liten person

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Han sover normalt under dagtid

Barnpsykolog Malin Bergström: Det du beskriver är, i mina ögon, inte tröstlöst utan snarare normala sömncykler hos en person som är 6 veckor. Då är nämligen sömncyklerna rejält mycket kortare än hos äldre barn och vuxna och det innebär, precis som du redan märkt, mindre av djupsömn och mer av drömsömn och olika stadier av dåsighet.

De halvtimmar han sover dagtid är alltså normala. Detsamma gäller för hur ofta han vill amma.

Det tar ungefär tre månader innan en amning etablerats. Det betyder att dina bröst ska vänja sig vid din sons rytm, och han behöver amma tillräckligt mycket för att veta hur han ska suga för att producera perfekt mängd mjölk. Du kan tänka att det han nu jobbar på är att få igång din mjölkproduktion. För att göra det behöver han suga både ofta och länge. Du skriver att han inte borde vara hungrig, men hans magsäck är nu ungefär lika liten som ett ägg, samtidigt som han växer så han knakar. Det är därför han behöver amma så här ofta.

Det du gör fungerar alltså perfekt, Matilda! Din sons nattsömn är bra, han ammar och växer fint och du har redan kommit på vad du kan göra för att få honom att sova längre pass på dagtid (rulla vagn). Du har också upptäckt att han är nöjd om han får vara i din famn. Allting låter alltså superbra i mina öron.

Samtidigt känns det tröstlöst för dig. Kan det vara så att du, precis som merparten av Sveriges förstagångsmammor, är förvånad, överrumplad, kanske till och med chockad över att en bebis behöver så mycket närhet och tar så oändligt mycket tid att ta hand om?

För de flesta är det faktiskt ungefär så här i början. Hur mycket man än tänkt och läst på så är det svårt att föreställa sig hur det är att ta hand om en bebis innan man är i skarpt läge. Man undrar vad man gör hela dagarna och ägnar sjukt mycket energi åt att försöka styra upp något som inte kan styras upp.

Mitt råd till dig, Matilda, kan därför låta som att det kommer från en fullkomlig galning men jag tar mig friheten att ändå ge det: Lägg ner, sluta att försöka förutse vad som ska hända och sluta att försöka få till rutiner! Göm klockan på mobilen och slut dina ögon för var, när, hur och hur länge din son sover eller ammar. Du är ändå dömd att förlora kampen om kontrollen och försöken att hitta mönster och knep. Om en vecka ser nämligen hans rutiner och behov helt annorlunda ut, eftersom han befinner sig i livets mest extrema fas av utveckling och tillväxt. Det som gällde när han var två veckor gäller inte längre och det som är idag är glömt om två veckor.

Varken du eller din lille son kan styra den här utvecklingen. Däremot kan du skapa positiva förutsättningar för den genom att lära känna din son och ta hand om honom på det sätt som passar honom bäst. Acceptera att han växlar mellan att vara svintrött, vifta på armarna, vägra somna och bli övertrött. Bara ta honom precis där han är i stunden. Komplettera sjalen med en sele och ha honom där så att du får i dig mat om dagarna. Lämpa över honom till hans pappa om kvällarna och laga portionslådor med mat som du snabbt kan värma på dagarna – eller be din man att laga maten åt dig om det känns som en rimligare fördelning. Om du behöver andas i fyrkant eller göra yoga mudra med händerna så gör det för att stå ut. För det är nämligen just att stå ut, släppa kontrollen och upplåta sig åt någon annan som är utmaningen under de här första månaderna.

Om vi ska backa i evolutionen så beror det här strulet på att vi går på två ben och inte kryper runt på alla fyra. Människobarn föds därför med förhållandevis små hjärnor, för att vi som föder ska kunna läka ihop vår belastade bäckenbotten efter en förlossning. Det gör att människobebisar är utelämnade till vårt omhändertagande under väldigt lång tid jämfört med till exempel fölungar eller lamm. Hjärnan behöver alltså växa klart efter förlossningen. Och det gör den med besked. Jag läste någonstans att den växer mer under barnets första tolv månader än under nästkommande elva år. Och då kan jag lova att tillväxttakten saktar ner betänkligt efter 12-årsdagen.

Din son är alltså inte envis utan utelämnad till en hjärna och en kropp som ännu inte riktigt är up and running. De 42 dagar han hittills levt har egentligen bara lärt honom en sak: Håll hårt i den här varma mjuka människan som låter och luktar så välbekant, håll dig nära henne i alla lägen, sug i dig hennes goda mjölk och släpp henne aldrig. Den basala del av hans hjärna som faktiskt funkar slår på stressystemet big time så fort inte du eller hans pappa finns tillgängliga. Watch out – överlevnaden hotad, signalerar den.

Kanske tröstar inte det här dig alls Matilda? I så fall har jag ett ess i rockärmen. Det kommer bli helt annorlunda alldeles snart! Om 42 dagar till, eller mindre, kommer hans lilla ansikte att spricka upp i det ljuvligaste leende när han får syn på dig. Om ytterligare någon vecka kommer ett kvillrande skratt serveras när du blåser honom på magen. Han kommer att bli en liten person som plötsligt kan prata och gå. Som är intresserad av grejer du aldrig hört talas om och som ger dig nya kompisar eftersom du plötsligt hänger så mycket med hans kompisars familjer.

Håll i, håll ut och håll av, Matilda, så kommer det faser i föräldraskapet som du kommer att älska. Den här resan har precis bara börjat och tro mig när jag lovar dig att det kommer bli både kul och spännande!

PS. Om du inte får stöd av sjuksköterskan på bvc tycker jag att du ska fundera på att byta. Det här är den mest omvälvande tiden i livet och du ska på egen hand lära känna din son och ta hand om honom hela dagarna. Du är värd att ha någon som du känner förtroende för.

Här finns fler artiklar om din bebis sömn – och din! 

LÄS MER: Experten: Så hjälper du ditt barn att sova

LÄS MER: Varför vill pappor oftare att barnet ska sova i egen säng?

LÄS MER: Hur får jag min bebis att sova i spjälsäng?