Vår bebis blir hysterisk av stoj och stim

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vår dotter Wilma, 5 månader, är nästan alltid glad och nöjd och gnäller inte särskilt mycket när vi är hemma. Dock har hon sedan någon månad tillbaka blivit blyg inför större folksamlingar, och ibland blir hon helt hysteriskt ledsen och otröstlig när det är mycket stoj och stim.

För några veckor sedan hade jag tjejmiddag, och då var såklart alla runt Wilma och ville hålla henne. Till slut blev det för mycket för henne, hon grät okontrollerat även hos mig. Jag gick upp på övervåningen med henne, men hon fortsatte gråta länge tills hon somnade av utmattning

Hon har även varit sådan när vi har haft gäster som har en ganska vild 1-åring, men när vi har varit med andra par har det varit hur lugnt som helst.

I helgen var vi hos min sambos syster som har en 3-åring och en 6-åring. 3-åringen ville gärna ta på Wilma. Första halvtimmen gick det jättebra, men när vi satt och åt blev Wilma ledsen fast hon satt med mig och min sambo, och då var det kört. Hon grät otröstligt och hysteriskt i 1,5 timme innan vi åkte hem.

För en månad sedan blev hon superledsen när farmor skulle hålla henne och vara barnvakt, och när jag lämnar henne på barnpassning på gymmet börjar hon storgråta om något annat barn gråter.

Vad kan detta bero på? Jag tycker att vi har varit i ljudliga och stojiga miljöer med henne sedan hon föddes, men nu verkar det inte vara lika lätt.

Är det separationsångest? För mycket intryck? Är det normalt? Och vad ska vi göra?

Kanske ska vi inte låta folk ”ta” henne för fort när vi är borta på kalas, utan istället låta henne gå runt med mig eller min sambo först, för att vänja henne?

Caroline 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag tänker att det här kan bero på två saker, som båda är normala. Till att börja med låter det som ett led i utvecklingen av Wilmas första anknytningsrelationer. Det är relationer av en alldeles särskild kvalitet som barn skapar till dem som tar hand om dem. Människobarn är ju så sårbara och behöver tas om hand under lång tid innan de kan klara sig själva. För att säkra deras överlevnad har barn och föräldrar en medfödd beredskap att känna igen och ty sig till varandra. Det systemet verkar ha kickat igång nu hos Wilma som gråter när farmor passar henne eller när dina kompisar vill hålla henne.

Att hon gör skillnad på sina föräldrar och sådana som hon känner mindre väl är alltså ett tecken på att utvecklingen rullar på som den ska. Ur den aspekten skulle jag gilla läget och låta henne vara nära så mycket hon vill.

Att farmor passar henne ibland (hellre kort och ofta än länge och sällan) är positivt om ni vill att de ska få en nära relation på sikt. Även om hon saknar dig stärker det deras relation – men det förutsätter att hon låter sig tröstas av farmor. Är hon otröstlig är det bättre att ta en paus med barnvaktandet och umgås med farmor tillsammans istället.

MEN. Framför allt tror jag att det du beskriver handlar om att ni nu faktiskt börjar se Wilmas personlighet. Hon är nöjd och glad hemma medan stoj, stim och närgångna människor inte är hennes melodi.

Nu börjar den här spännande och härliga balansgången med att skapa ett familjeliv som ni alla trivs med.

Ni föräldrar verkar vara sociala med stort umgänge. Wilma är kanske (i alla fall nu) en lugnare sort. Låt henne därför vara i famnen hos er när ni umgås med andra. Vägled andras barn genom att berätta att Wilma är lite ”blyg” (eller vad ni kallar det) och behöver få gosa och leka när hon själv vill. Låt heller inte andra ”ta” henne, förklara istället att hon är i en utvecklingsfas (eller är en personlighet) som gör att hon behöver vara hos sina föräldrar mest. På så sätt kan hon vänja sig vid dem ni umgås med i egen takt, och ni undviker breakdowns när hon är helt slut och förtvivlad.

Wilmas relationer till er familj och era kompisar ska i bästa fall vara hela livet, och det är bäst att de får utvecklas och mogna på sätt som passar henne.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.