Vår 1-åring måste vaggas till sömns – vad ska vi göra?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vår nyblivna 1-åring har alltid haft sena vanor och svårt att komma till ro på kvällen. Hon måste vaggas till sömns varje kväll. Nu brukar hon bli sovtrött någon gång mellan 21 och 22.30, men hur trött hon än är måste vi vagga henne i famnen (ibland under ljudliga protester) för att hon ska komma till ro. Det är inte ovanligt att hon är vaken till midnatt.

Vi är båda kvällsmänniskor, så det är kanske inte så förvånande att hon är piggare på kvällen, men hur får vi henne att komma till ro utan att det blir en kamp?

I perioder när kvällarna har blivit extra sena har vi testat att hoppa över dagvilan. Då har hon somnat i mer ”normal” tid, runt cirka 20.30. Men är hon inte lite för liten för att hoppa över dagvilan?

Ett alternativ är att väcka henne tidigare på morgonen, men det slutar ofta med att hon sover extra länge på dagen för att sedan vara vaken sent i alla fall.

På sikt önskar vi att hon ska kunna somna i egen säng utan att vi behöver vagga, det börjar bli väldigt tungt. Vi lägger henne alltid i hennes säng när hon har somnat, och om hon vaknar på natten lyfter vi över henne till vår säng.

Hon kommer inte att börja på förskola förrän om några månader.

Dagtid sover hon i vagnen, men det blir svårare och svårare att söva henne även där, särskilt om vi går promenader eftersom hon då vill titta på allt.

Mvh kvällsmänniskorna 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Kära kvällsmänniskor, dygnsrytm verkar onekligen vara genetiskt betingat! När jag läser ert brev tänker jag att 1-årsåldern ofta innebär en övergång i föräldraskapet. Det är som att man då måste ta ett djupare andetag och uppbåda sin beslutskraft på ett nytt sätt. Så länge barn är under året och ännu inte går kan man alltid fånga in dem, avleda och få med dem på noterna. Men nu behövs liksom en ny fasthet i vägledningen när man ska styra upp olika situationer.

Det ni beskriver om kvällarna är ett exempel på just det. Er lilla plutta börjar bli för tung för att vaggas i famnen. Alltså måste ni sätta ner foten och bestämma att hon nu ska nattas i sängen istället. Och ni måste besluta detta med fasthet och genomföra det kväll efter kväll. Inför och under nattningen berättar ni att ”nu har vi en ny mysig vana”.

Ni skriver att ni lägger henne i egen säng när hon har somnat på kvällen, och kanske vill ni helst natta henne direkt där? I så fall kan ni sitta bredvid och smeka henne över ryggen. Jag brukar dock förespråka att man ska styra om vanor i flera små steg. Det brukar nämligen vara mer framkomligt att hitta en medelväg som man verkligen kan genomföra. Jag skulle därför föreslå att ni, som ett första steg, nattar henne i er säng där ni kan ligga och ha henne i famnen, eller ligga bredvid med armen runt henne, och att ni sedan gör så varje kväll tills det har blivit självklart. Kanske börjar ni samtidigt med en ny vaggvisa som ni nynnar varje kväll.

Hon kommer förstås att protestera i början; det är därför det är bra att ligga bredvid och rent fysiskt kunna lugna henne med kramar och en vaggvisa. När hon har börjat förskolan kommer ni automatiskt att väcka henne tidigare på morgnarna, och det, i kombination med all stimulans och alla intryck där, kommer säkert att göra henne trött tidigare på kvällen.

Många 1-åringar får svårt att somna i vagnen på dagarna, eftersom det finns så mycket att titta på. Kanske kan det underlätta om ni nattar henne på samma sätt på dagen som på kvällen. Hon kommer kanske lättare till ro hemma.

Se denna förändring som ett första steg mot kortare nattningar. När hon har vant sig vid att ni lägger henne i sängen, och när dygnsrytmen i och med förskolestarten har stabiliserats, kan ni ta nästa steg där ni nattar henne och sedan låter henne somna själv – men min erfarenhet är att bästa sättet att införa sådana förändringar är att ta det pö om pö.

Spontant tycker jag att det låter tidigt att skippa dagvilan. Särskilt när hon har börjat i förskolan kommer hon antagligen att behöva den.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.