Jag känner mig ofta stressad, och i slutet av dagen får jag skuldkänslor – för att jag inte är en bra mamma för varken min 6-åring eller 2-åring. Är min nedstämdhet en depression? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

 Fråga:

Jag har en fråga som gäller föräldrars välmående. Jag har två barn, en 2-åring och en 6-åring. Min man jobbar och studerar samtidigt, vilket gör att jag under vardagarna är ensam med barnen på dagar och kvällar. Jag känner mig ofta stressad, och i slutet av dagen får jag skuldkänslor – för att jag inte är en bra mamma, för att jag kanske skrek till min 6-åring eller inte borstade tänderna på 2-åringen. Ibland har jag känt mig deppig av skuldkänslorna och stressen.

Är det vanligt att känna så här?

Ibland tänker jag att alla föräldrar är väl stressade eller kan känna skuldkänslor, för vi vill ju vara perfekta. Men ibland gråter jag lite.

Hur vet jag att detta inte är nedstämdhet eller någon form av långvarig depression? Jag äter och sover normalt, gör mina vanliga aktiviteter och har en bra relation med min partner. Jag vill bara försöka förstå mig själv.

Anonym

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Visst är det vanligt att känna som du, att rannsaka sig själv och önska att man hade orkat mer och haft mer tålamod. Det finns få saker som är lika meningsfulla som att ta hand om små barn – men också få saker som är lika krävande. Stress och skuldkänslor knackar gärna på när det inte finns någon gräns för ens åtaganden.

Att ta hand om små barn innebär inte bara att se till att de får frisk luft varje dag, att de får mat på bordet innan de däckar i blodsockerfall, att de kommer iväg på aktiviteter som man själv packat grejerna till och att man har listiga eller stränga strategier för att hålla dem från surfplattor och barnteve. Det innebär också att ständigt följa, och förutse, deras känslolägen. Att ha sina känselspröt påkopplade lite extra och att bringa reda i deras känsloliv samtidigt som man styr upp allt det praktiska. Att hålla ihop och driva på i en stormvind av känslor och viljor.

När jag läser ditt brev tänker jag att du har blivit så uppslukad av den här karusellen att du idag knappt vet vad du själv känner. Du undrar om dina känslor är normala eller tecken på nedstämdhet. Jag tror att ett första steg för att få koll på det är att du skapar lite utrymme för dig själv.

Vad tycker du om att göra när du bara är du och inte mamma? Hur kopplade du av innan du fick barn?

Ge dig själv tid att fundera över det. Promenera, träffa kompisar eller hitta på något annat som bara är för dig.

I början kan det vara svårt att släppa stress och pliktkänslor. Kanske får du än mer dåligt samvete, känner dig vilsen och lite ledsen. Men om du fortsätter att ge dig själv utrymme kommer andra tankar och känslor att dyka upp.

Om det är svårt att skapa eget utrymme föreslår jag att du schemalägger det och håller stenhårt på schemat.

När du har gett dig själv tid och utrymme kan du, utifrån vad du då tänker och känner, avgöra om du vill söka en samtalskontakt eller inte. Men att du ger dig chans att hinna ikapp dig själv är det första viktiga steget. På så sätt får du tillbaka en plats i ditt eget liv. Och det är mer än viktigt. Det är grundläggande.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Digital prenumeration
Digital prenumeration för endast 79kr/mån

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren