Vårt barn trotsar vid matbordet

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Vad gör vi för fel? Hjälp oss bli bättre föräldrar!

Min man och jag har en liten tjej på snart 2,5 år som är så klok, snäll och omtänksam. Dessutom är hon väldigt envis, vilket är anledningen till att vi nu ber om råd och hjälp till självhjälp.

Vår fråga gäller den situation som uppstår vid i princip varenda måltid (undantaget om vi äter glass och choklad …).

Vår dotter har alltid ätit väldigt långsamt, precis som jag, men det känns jobbigt att behöva sitta i 50–60 minuter vid varje måltid. Det känns inte rimligt, särskilt inte som hon lägger fokus på allt annat än att äta. Vi blir frustrerade, vilket hon märker och reagerar negativt på – såklart.

Sedan en tid tillbaka sitter hon vid bordet och pratar om ditt och datt istället för att äta, eller så sitter hon och hänger och ser allmänt missnöjd ut, säger inte ett ljud och vägrar svara på tilltal. Detta trots att hon har sagt att hon är hungrig och sugen på mat.

Hon får själv ta så mycket hon vill av det som finns på bordet. Vi brukar lägga upp mat i mindre skålar som vi plockar från. Vi låter henne vara delaktig i att bestämma vad vi ska äta till lunch och middag. Frukost och mellis väljer hon i princip alltid själv (vi kommer med ett par förslag). Det känns som att det funkar bra för oss.

Vi känner nu att vi har testat allt, men inget verkar funka mer än för stunden. Vi tolkar det som att hon testar oss genom att säga nej i tysthet. Vi förstår att det är en del av utvecklingen.

Om vi låtsas som ingenting och pappan och jag pratar om olika saker och även försöker involvera henne, är hon med och pratar med oss. När vi efter en stund frågar om hon inte vill äta sin mat reagerar hon ofta med att "krypa in i ett skal" och stänga oss ute helt.

Vi har prövat att säga "Passa på att äta nu, för när vi har ätit klart och plockat undan blir det inget mer förrän nästa måltid" (i neutral ton, utan hot). När hon efter en stund fortfarande inte äter har vi testat att fråga om hon vill gå från bordet (då skakar hon på huvudet).

När vi har ätit klart brukar vi låta henne sitta ett tag till, men till slut tar vi undan hennes tallrik. Då blir hon jätteledsen, börjar storgråta och säger att hon visst vill ha mat.

Det leder ofta till att hon vill att vi ska mata henne, att vi ska sitta närmare henne (vi har ett litet kök, ett litet runt bord och sitter nära henne).

Vi blir tyvärr irriterade av detta moment 22 och känner stor frustration. Vad är det vi inte förstår? Vad gör vi för fel?

Snälla, hjälp oss att bli bättre föräldrar!

HN 

Barnpsykolog Malin Bergström: Matbordet ska inte vara en arena för uppfostran

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Jag blir varm i hjärtat av att läsa er beskrivning av er lilla tjej och av hur fint ni ordnar för mysiga måltider. Jag undrar om det är så att er flicka, trots ert tillmötesgående, liksom fastnar i sin envishet vid matbordet. Kanske reagerar hon extra grinigt eftersom hon är hungrig och hamnar under det där ”skalet” där hon varken kommer fram eller tillbaka.

Mitt förslag är att ni luckrar upp kopplingen mellan ätandet och matbordet. Innan ni sätter er vid matbordet kan ni till exempel ställa fram ett glas med grönsaksstavar som hon kan grunda med. I bästa fall kan något som stillar den värsta hungern hjälpa henne att inte låsa sig.

När ni tycker att ni suttit tillräckligt länge vid matbordet kan ni göra likadant med hennes mat. Kanske ställer ni hennes tallrik på en pall i köket så hon kan ta sig en sked medan ni diskar. På så sätt kanske låsningen kring de jobbiga inledningarna och av avslutningarna av måltiderna kan brytas – låsningen verkar ju vara knuten till matbordet.

Att ta er dotter i famnen och mata henne (när hon vill) låter också jättefint. Det frustrerande är ju när hon låser sig och ni inte får hjälpa henne. Tillmötesgå henne därför det när det passar.

Kanske tycker någon läsare att mina råd låter slappa? Att barn ska lära sig vad som gäller, öva på fint bordsskick och att man inte ska ge dem för stort spelrum utan vara tydlig och bestämd? Det kan man förstås tycka. Men för mig är den typen av uppfostran helt underordnad att barn lär känna sin kropps signaler kring hunger och mättnad och lär sig njuta av mat.

Det finns så lite som små barn kan styra över och i perioder kan de gripa de halmstrån de hittar för att demonstrera sin vilja och makt. Inte sällan blir det vid maten. Och eftersom vi vill att maten ska vara något härligt i deras liv så är jag beredd att gå långt för att undvika maktkamper.

Matbordet ska stå för något härligt, tycker jag. Inte vara en arena för uppfostran.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.