Storebror slår lillebror – vad ska vi göra?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vi har två barn. Den äldre, snart 3 år, har blivit mer våldsam mot lillebror på 11 månader.

Storebror slår och nyper. Tidigare har han bara gjort det mot oss om han har blivit frustrerad när något inte har fungerat eller om han inte har fått som han velat. Men sedan lillebror lärt sig krypa och kan ta sig framåt och vara med på ett annat sätt är storebror mer avundsjuk på honom, har vi märkt på sistone.

Mellan utbrotten kan storebror vara hur söt och snäll som helst och leka lugnt och fint med lillebror.

Hur ska vi agera när storebror får dessa utbrott mot lillebror? Ibland kan de komma utan förvarning, och man hinner inte parera dem.

Pernilla 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Min erfarenhet är att nya storasyskon som är 3 år eller äldre ofta vänder sin ilska mot föräldrarna när de blir svartsjuka och arga på sina småsyskon. Yngre storasyskon har inte samma impulskontroll och förståelse för att bebisar är ömtåliga, och risken är därför större att de kan ge sig på bebisen direkt.

Jag får en känsla av att er lilla storebror nu (omedvetet, förstås) bedömer sin lillebror som kapabel att bli satt på plats och lära sig vad som gäller. Det är lite elegant att han, så liten han är, redan har kunnat göra en sådan social distinktion. Men, harkel, det där sista var en teoretisk reflektion.

I praktiken är man förstås aldrig glad när ens barn ger sig på varandra. Jag är dock inte säker på att det här handlar om avundsjuka. Jag tänker att det kan handla om att visa lillebror var skåpet ska stå och vem som är störst och ska bestämma. Men även om det är naturligt hos storasyskon är det förstås självklart att storebror måste lära sig att han aldrig får vara dum eller göra lillebror illa.

Mitt förslag är att ni (ännu mer) försöker hålla ett öga på dem så gott det går och se om ni kan stoppa tjuvnypen innan de kommer. Märker ni att de är på gång, eller om han hinner ge ett tjuvnyp, behöver ni vara väldigt tydliga med att det inte är okej. Lyft bort storebror och inpränta gång på gång att man inte får slåss. Släpp alla eventuella tankar på att detta kan skapa eller öka svartsjuka. Förmedla också att det är något väldigt fint och betydelsefullt att vara storebror. Samtidigt kan ni bekräfta att det kan vara tålamodsprövande med småbarn eftersom de inte förstår lika mycket. Det kan skapa en fin vi-känsla av att ”vi som är stora” minsann förstår mer. I bästa fall kan ni också dela känslor av hur gullig den lilla förstås också är.

Att hålla ett öga på dem kan också hjälpa er att se om det finns något mönster i när storebrors ilska kommer. Är vissa situationer extra känsliga, som när han är trött och hungrig före middagen? Eller är det särskilda leksaker han bevakar? Ser ni sådana mönster kan ni förekomma utbrotten genom att sära på barnen i de lägena.

Avslutningsvis blir jag så glad när jag läser hur fina och gulliga bröderna också är tillsammans! Syskon är förhoppningsvis livets längsta relation. Och att syskon bråkar är faktiskt en träning inför att tampas med andra relationer som inte är lika nära och självklara. Man har till exempel sett att barn som har syskon tidigt lär sig förstå känslomässigt samspel, just för att de bråkar så mycket och sedan blir sams igen. Det kan vara en tröst att komma ihåg när de är på varandra.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.