Sorgen över att inte vänta en dotter
Är man hemsk för att man blir så ledsen över att än en gång vänta en pojke? Kommer sorgen över att inte få en dotter att gå över? Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågan.
Jag börjar gråta när jag ser rosa barnvagnar – kommer det att gå över?
Jag fick precis, under vårt andra ultraljud, reda på att vi väntar pojke nummer två. Jag har längtat efter en flicka men var inte beredd på den sorg jag kände över att det inte var en dotter därinne. Vi är säkra på att det inte blir fler barn och jag känner sådan sorg över att inte få fläta hår, köpa fina klänningar eller andra typiska tjejsaker.
När jag försökte prata lite med ett par vänner tyckte de att jag var barnslig och borde vara glad över att bebisen är frisk. Det fick mig att känna mig ännu sämre över att jag är så ledsen.
Vet inte om det är hormoner som gör mig så emotionell eller om jag bara behöver tid att acceptera att det enbart kommer att vara pojkar omkring mig?
Min fråga är: Är man hemsk för att man blir så ledsen? Borde man prata med någon eller går det över?
Jag börjar gråta när jag ser folk som väntar döttrar eller har rosa barnvagnar.
Anonym
Du är inte ensam om att längta efter en dotter
Psykolog Malin Bergström: Jag tycker inte att du är hemsk eller barnslig utan att du verkar alldeles normalt mänsklig. Dessutom är du knappast ensam om att längta efter en dotter som blivande mamma. Det är faktiskt det vanliga, åtminstone i västvärlden. En svensk studie visar till och med att familjer med två söner oftare skaffar ett tredje barn än de med två döttrar. Att inte ha en dotter verkar liksom skava mer än att inte ha någon son. Forskarna hävdar dessutom att mönstret har förstärkts under 2000-talet.
Och mammor brukar förklara sin längtan ungefär som du. Att det där pysslandet med små klänningar och hårband helt enkelt skulle kännas mysigt. Kanske handlar det också om att ett barn av ens eget kön mer känns som en förlängning av en själv. Eller att man åtminstone tror det, innan man fått pröva. Många mammor har också en föreställning om att föräldraskapet skulle vara lättare med en dotter, att man kommer närmare, blir mer lyhörd och lättare kan förstå sitt barn.
Kanske är det inte så konstigt att vi tänker så. Vår egen barndom är ju närvarande inom oss när vi väntar barn, och som mamma har man erfarenhet av att vara just flicka.
Pratar man med föräldrar med både söner och döttrar får man dock ofta höra något annat. Barn är ju mer personligheter än kön, och drömmen om ett litet minijag i rosa tyll kan falla rätt platt när man får en liten härjig tomboy som ständigt är lerig – medan igenkänningen i ens lillpojke kan vara total. Men sådant vet man ju inte innan man fått uppleva det, och det kommer nu du aldrig att få. Vilket kanske betyder att dina fantasier, din längtan och sorg kommer att leva kvar i dig. Och så kan det vara. Livet blir ju sällan precis som vi önskat, men det betyder inte att vi inte kan uppskatta vad det istället erbjuder oss.
Hur ska du då hantera din ledsenhet? Att försöka förtränga eller ignorera det man känner leder sällan rätt. Känslor är inte förnuftiga och försvinner inte för att vi försöker tänka bort dem. Däremot förändras de när de får komma ut. Efter några veckors gråt och ledsenhet kommer också andra känslor att dyka upp. En gryende lycka över den lilla pojkens sparkar därinne, kanske – en känsla som kan få leva vid sidan av sorgen.
Känslor brukar också förändras extra tydligt just under en graviditet. Då finns nämligen ett förlopp som de flesta som väntar barn går igenom. För många av oss präglas den första halvan av graviditeten av lite utopiska fantasier om det nya barnet. Verkligheten flåsar oss ännu inte i nacken och vi kan drömma och fantisera. Mot slutet av graviditeten är istället verkligheten påtaglig. Magen är stor, vi stapplar och flåsar och börjar längta efter den där förbaskade förlossningen. Man är mer realistisk, här och nu, och längtar efter det barn man faktiskt väntar.
Den processen kommer att hjälpa också dig. Även om sorgen över de där små flätorna och klänningarna också finns kvar i något litet hörn inom dig.
Jag har träffat många blivande mammor som varit ledsna och besvikna över att vänta en son. De har känt sorg, skam och oro för att inte älska det barn de väntat. Men när de sedan fått sina söner har kärleken till dem inte påverkats alls, även om de andra känslorna funnits kvar där bredvid lyckan och kärleken. Vi verkar vara så funtade att vi kan känna flera saker samtidigt. Det tycker jag är rätt fint.
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
