Kan jag sätta mina behov framför mitt barns?
Om man själv inte har haft en bra uppväxt – hur vet man hur man sätter gränser för sitt barn utan att skada? Och hur ska man hantera barnets utbrott? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Är det fel att säga nej när hon vill bli buren?
Jag har en liten flicka på 16 månader. Hon är väldigt glad och trevlig och lyssnar förvånansvärt mycket på en, men precis som för alla barn kommer utbrotten ibland när hon inte får som hon vill.
Min uppväxt var inte bra. Jag fick ingen direkt närhet och utsattes för psykisk misshandel. Det gör det svårt att veta hur jag ska bemöta min flickas starka negativa känslor på ett bra sätt, så att hon känner att det är okej att vara arg och att jag är här ändå.
Ett exempel: Eftersom jag är gravid igen har jag svårt att lyfta min dotter. Ibland säger jag nej, men försöker kompromissa genom att istället sätta mig bredvid henne och erbjuda att kramas. Då kan hon bli arg och skrikig. Hon går inte iväg utan är kvar hos mig, men vill inte röra mig och vill inte att jag rör henne. Jag sitter kvar, öppnar mina armar då och då för att erbjuda närhet, säger "Jag ser att du är arg/besviken". Sedan sitter jag där tills hon har lugnat sig, och då kommer hon fram och kramar mig. Det avslutas alltid med att vi kramas.
Jag är rädd att det är fel av mig att bara sitta där, att det är fel av mig att säga nej till att bära henne … Det känns svårt att veta när jag har rätt att säga nej och sätta mina behov framför hennes, och jag är rädd att skada anknytningen mellan oss.
Vad ska jag göra?
Jm
Utmana din rädsla och försiktighet
Barnpsykolog Malin Bergström: Det är både irriterade och orättvist att ens egen barndom går igen när man själv har blivit förälder. Samtidigt är det så fantastiskt att vi inte är produkter av eller offer för vår bakgrund utan kan välja att göra annorlunda, som du. Priset är dock den där osäkerheten: vad är lagom hårt, lagom nära, lagom lyhört? Den osäkerheten drabbar förvisso alla föräldrar, men om man har egna erfarenheter som man behöver gå på tvärs med kan det skramla extra tomt när man lyssnar inåt.
Jag ska vara både snäll och tuff mot dig. Det snälla meddelandet är att du gör det här enormt fint, Jm! Mitt mantra nu för tiden är: ”Bekräfta barnets känslor men genomför det ni ska”, alltså precis som du beskriver.
Mitt tuffa meddelande är att det bara finns en väg framåt – att du utmanar dina rädslor och din försiktighet. Det är svårt för dig att veta när du har rätt att säga nej, det är svårt att väcka din dotters ilska eftersom du undrar om den kan skada relationen. Men i mina ögon är dina nej och din tydlighet en lika viktig gåva till din dotter som din oändliga kärlek (Eller – kanske inte lika viktig, men nästan), eftersom ramar i form av vägledning är en trygghet för barn.
En relation där det finns tolerans för utbrott, gränser som skyddar och någon som talar om när saker börjar och slutar är en förutsättning för att ett barn ska få vara lite vimsigt, helt uppe i nuet och omedvetet – ja, ett barn helt enkelt.
Du behöver samla på dig erfarenheter av att säga nej, av att inte orka, bli sur och osams för att märka att er relation håller för det. Och du ska träna på det för att bli en tydligare person gentemot din dotter.
Jag menar inte att du inte redan gör det. Det gör du förstås, till exempel håller du henne ordentligt när ni är ute i trafiken. Men om du utmanar din försiktighet kan det sitta ännu mer som en smäck.
Dessutom är det världens bästa förberedelse för din lilla som snart ska bli storasyster. Den lyhördhet du har idag kommer nämligen behöva se annorlunda ut när ni blir fler. Istället för att få ångest över att inte räcka till på samma sätt för två barn kan du redan nu ställa in dig på att föräldraskapet behöver förändras. Kärleken i familjen kommer att växa men uppmärksamheten för vart och ett av barnen blir mindre. Istället får de varandra, den finaste gåva du kan ge din dotter.
Att hon redan nu vänjer sig vid att du inte alltid kan lyfta upp henne är alltså en förberedelse, en hjälp för henne in i rollen som världens finaste storasyster.
Jag skickar alltså med dig den här utmaningen. Och jag försäkrar dig om att det inte finns en knivsudd oro hos mig om att du ska bli FÖR arg eller för att er relation inte skulle klara det. Jag är tvärtom helt övertygad om att den kommer att bli ännu djupare.
Läs också Vi Föräldrars chefredaktör Saras krönika: "Tänka på mig själv? Nej, det går inte!"
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
