Prata med barn om klimatet

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Hur förklarar jag att vi befinner oss i en pågående klimatkris?

Mitt äldsta barn är lite drygt 5 år. Han är nyfiken på det mesta och håller som bäst på med att försöka förstå och utforska sin omgivning. Han är dessutom social och pratar gärna med andra människor oavsett ålder. Jag tror och hoppas att han mår bra. Det verkar som det.

Han är ju bara 5 år och har ännu inte hunnit lära sig så mycket om världen, men det går undan nu. Rätt som det är kommer han att få reda på att det finns något som heter klimat och att det håller på att bli varmare. När det är dags vill jag finnas där för honom och både förklara och hjälpa honom att navigera i något som förmodligen kommer att vara både omvälvande och skrämmande. Det är därför jag skriver till dig.

Hur förklarar jag för mitt barn att vi befinner oss i början av en pågående klimatkris? Hur förklarar jag för honom att chanserna för att mänskligheten ska hantera krisen på ett bra sätt är ganska små? Hur förklarar jag att hans mormor/morfar/farmor/farfar och nästan alla andra vuxna han känner vet ungefär hur illa läget är, men gör ändå så lite för att det på allvar ska bli bättre?

Har du några bra tips på hur jag ska gå till väga? Jag vill inte ge honom ångest, jag älskar ju honom och vill att han ska må bra och vara lycklig. Samtidigt är det ju oundvikligt att han, tids nog, blir varse vilken skitsituation vi vuxna har lämpat över på våra barn.

Tacksam för svar,

Magnus

Vi står inför en jättestor utmaning som vi ska se till att vi klarar

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej Magnus! Tack för att du formulerar något som de flesta föräldrar idag våndas över.

Du vill få hjälp att ”förklara och hjälpa din son att navigera i något som förmodligen kommer vara både omvälvande och skrämmande”. När det gäller den första delen, att förklara, är jag som barnpsykolog förstås ingen kunskapskälla. Men när det gäller att vägleda och hjälpa din son att navigera har jag en annan utgångspunkt än du, Magnus.

Jag tycker inteatt du ska förmedla att chansen att mänskligheten ska kunna hantera krisen är minimal. Istället tycker jag att ditt budskap ska vara att vi står inför en jättestor utmaning som vi ska se till att vi klarar; alltså att ge hopp och handlingskraft till din son. Jag menar att vi måste intala oss att vi fixar det här, både för att kunna förändra och för barnens skull.

När jag tänker på vad jag har lärt mig under mina år som barnpsykolog och forskare så är det ganska lite om braskande spännande hjärnstrukturer och väldigt mycket mer sunt-förnuft-grejer. Och en grej som jag har lärt mig är att det är fullständigt grundläggande att vi föräldrar ger våra barn hopp, att vi förmedlar att vi tillsammans kommer att fixa svåra saker och att det kommer att bli bra – särskilt i en tid då världspolitiken är oroande, klimathotet hänger som ett damoklessvärd (ett uttryck för överhängande fara, redaktionens kommentar) över våra huvuden och stress, ångest och depressioner kryper ner i åldrarna. Ångest och uppgivenhet får inte vara våra strategier i en så här viktig fråga. Jag röstar på kunskap och hopp!

Och det här verkar kanske futtigt, men innan jag svarade på din fråga grubblade jag faktiskt i flera veckor. Jag tycker nämligen att det är en svajig balansgång mellan medvetenhet och uppgivenhet när det gäller klimatkrisen. Det känns som att man är naiv, omedveten och okunnig om man intar en hoppfull position. Som att det bara finns två lägen: skräckslagen eller förnekande, där den som förnekar kan gå runt småleende i ett brinnande hus och intala sig att det inte är någon fara.

Jag tror att vi behöver bryta den polariseringen och hitta ett medvetet men optimistiskt läge.

Mitt jobb handlar om att tackla samtidens stora hot mot folkhälsan: psykisk sjukdom med ångest och depression som de vanligaste syndromen. I klimatfrågan har vi behövt ångest för att vi ska begripa vikten av samhällelig omställning. Vi har länge vetat vilka påfrestningar vår livsstil innebär men valt att blunda, tills tonläget för några år sedan skruvades upp för att få oss att reagera.

Greta Thunberg har sagt att hon inte vill ha vårt hopp utan vår panik, och det är uppenbart att vi har behövt den väckarklockan. Men nu tror jag att det är dags för nästa steg, där vi behåller medvetenheten och söker lösningarna, för ångest och panik leder inte till rationella handlingar utan hämmar oss. Och våra handlingar är det enda som kan vända den här skutan. Out of our minds and into our lives, alltså. Handling är också avgörande för att skapa medvetenhet hos våra barn och hjälpa dem att hantera sina känslor inför klimathotet.

Om man vet hur man kan minska sitt klimatavtryck blir man, genom sitt beteende, en förebild som förmedlar att vi människor faktiskt kan göra skillnad, säger barnpsykolog Malin Bergström.

Det är bra om vi som föräldrar något så när lever i enlighet med våra värderingar redan innan barns medvetenhet om och frågor kring klimatkrisen vaknar. Om du har kunskap om hur du som enskild människa kan bidra till att minska ditt klimatavtryck så gör du skillnad genom ditt beteende, blir en förebild som förmedlar att vi människor faktiskt kan göra skillnad. En ganska fin sak att skicka med sitt barn, om du frågar mig.

Att vi lever i en värld som är skrämmande och där saker händer som vi inte kan påverka är våra livsbetingelser, och dem måste vi lära våra barn att hantera. Det är så vi rustar dem inför vuxenlivet och motarbetar ångestens grundval, nämligen att vi människor är maktlösa och utsatta.

Parallellt med att vi lär barn att leva i enlighet med sina värderingar är det också fint att lära dem tolerans för andra. Det kan förstås vara en fin vink att ge era släktingar i den äldre generationen en bokashi-hink i julklapp, eller att propsa på tåg vid gemensamma utflykter. Men deras omedvetenhet är också en öppning för dig att lära din son respekt för att människor gör olika val och har olika synsätt och kunskap, så som det ofta är mellan generationer. I bästa fall får du chans att prata med din son om att det ju är för att vi är och tycker olika som vi människor så ofta blir osams med varandra. Och då lär du också din son en annan av livets grundläggande sanningar, nämligen att man kan älska människor fast man tycker olika och bråkar.

När vi hjälper barn att navigera kring klimatkrisen måste vi förstås också komma ihåg att barn är olika. Vår vägledning och hjälp att navigera gör ju bäst nytta om den utgår från barnets undringar och frågor. Din son, Magnus, kanske kommer att koncentrera hela sin energi på fotboll eller på att bli bäst på hopprep och lämna världen runt omkring helt utanför sin lilla tillvaro. Vissa barn har i grunden en hoppfull inställning och litar på att vi vuxna kommer att ordna allt för dem. Andra barn håller ifrån sig obehaglig information för att de är ängsliga själar och inser att det skrämmer dem för mycket att tänka på jordens framtid. Ytterligare andra är grubblande naturer och behöver hjälp med budskap om hopp och kraft för att må bra. Hur din son är måste förstås prägla ditt bemötande för att det ska hjälpa honom.

Läs mer om klimatkrisen, föräldraskap och våra barns framtid: 

• Klimatkrisen – 7 saker barn som föds nu kommer att uppleva innan de är 30

• Klimatet: När våra barn blir vuxna – en planet i kaos?

• Klimatet: Vad kan vi göra för våra barns framtid?

• Parisavtalet, global uppvärmning och klimatmål – så här funkar det

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.