Pappa ger mig ovälkomna råd om barnuppfostran

Morfar lägger sig i hur hans dotter uppfostrar barnbarnet. Hur kan dottern säga ifrån till sin pappa? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Jag vill inte ha min pappas råd om barnuppfostran

Jag är mamma till en 2-åring. Mina föräldrar är skilda. Jag har en bra relation till dem och de har en fin kontakt med sitt barnbarn.

Mitt problem är att jag får ovälkomna råd om barnuppfostran från min pappa, vilket väcker så otroligt starka känslor hos mig. Jag vet inte hur jag ska hantera dem.

Min egen uppväxt präglades av mina föräldrars olyckliga äktenskap. De höll ihop tills jag och mina syskon var i tonåren, i tron om att det skulle vara det bästa för oss. Det var det inte.

Jag hade ändå en bra relation till min pappa (jag var antagligen hans favorit), även om den aldrig blev riktigt lika nära som den till min mamma – delvis på grund av hans personlighet, delvis på grund av att han aldrig var föräldraledig eller vabbade.

Min storasyster och pappa bråkade ständigt. Hon var ett högkänsligt barn som utmanade mycket. Att sätta hårt mot hårt, som pappa ständigt gjorde, fick katastrofala följder. På kort sikt var det direkt kontraproduktivt eftersom konflikter trappades upp. Min syster har i vuxen ålder brutit kontakten med vår pappa.

Jag var ett mer följsamt barn men trotsade naturligtvis ibland. Min mamma straffade med indragen veckopeng eller att man gick miste om någon rolig aktivitet, vilket enbart ledde till att man avskydde henne och kände sig orättvist behandlad.

Jag ser mina föräldrars auktoritära uppfostran, framför allt kring konflikthantering, som skräckexempel som inte ska föras vidare till mitt barn. Mitt stora sår från barndomen är att det saknades lyhördhet, respekt och emotionellt stöd från båda mina föräldrar, även om jag fick mycket kärlek (vilket kanske låter paradoxalt). De förmådde hjälpa mig med skolarbete och en stimulerande fritid. Vi hade roligt och trevligt ihop också, så min barndom var absolut inte traumatisk. Mina föräldrar var förmodligen så trötta av alla konflikter att de inte orkade vara sina bästa jag.

Jag själv har, tack och lov, inte ärvt mina föräldrars empatisvårigheter. Jag läser din bok Lyhört föräldraskap som Bibeln, och det viktigaste i mitt liv är att min son får en underbar uppväxt där han blir sedd, respekterad och känner sig trygg. När han utmanar mitt tålamod tänker jag att det är naturliga steg i hans utveckling och att det ofta står för något annat än rent trots – han kanske är trött, hungrig, över- eller understimulerad. Därför har jag en ängels tålamod och sätter visserligen gränser ibland med försöker oftast att fokusera på det jag ser som det egentliga behovet. Kastar han mat och bestick vid matbordet efter att ha suttit där i 30 minuter inser jag att det blev en lite väl lång middag och att han är trött på det nu. Jag ignorerar matkastandet och hjälper honom vidare till lek eller vila.

Att ignorera icke önskvärda beteenden sticker i ögonen på vissa, som gärna vill att man säger ifrån. Jag har naturligtvis sagt till min son att det inte är okej att kasta mat, så det tror jag att han vet, men jag har slutat säga till honom eftersom han ändå fortsätter. Jag ser alltså inte trots som ”maktkamper”, vilket min pappa gör.

Min pappa har en fin kontakt med min son. De tycker mycket om varandra. Till min stora glädje är min pappa mer närvarande och lyhörd som morfar, men den gammalmodiga uppfostringsstilen finns ändå kvar. Han kommer hemskt gärna med (oombedda) råd om barnuppfostran, som att ”Ni måste vara konsekventa, annars blir barn förvirrade. Säger ni vad som gäller och håller fast vid det kommer han förstå, barn behöver tydliga ramar”. Just detta sa han efter att ha matat barnbarnet utan vare sig kladd eller trots. Jag inser att barn trotsar dem de är tryggast med, och att de oftast uppför sig bättre med andra än sina föräldrar, men min pappa tror på fullaste allvar att han är Supernanny.

Det händer att han ställer frågor som ”Har han börjat sova i eget rum än?”, vilket inte är någon neutral fråga utan kommer leda till en utläggning om vi svarar nej. Han uttalar sig också generaliserande, till exempel om att ”barn sover tungt och är inte alls ljudkänsliga, så ni ska inte vara rädda att slamra med disken, barn tycker bara det är mysigt att höra hushållsjud och rörelse”, trots att jag i två år har sagt att vår son är hopplöst lättväckt.

Jag märker att min pappa gärna vill debattera barnuppfostran, men det vill inte jag. Dels för att jag tror att det är omöjligt att få honom att förstå mitt perspektiv, dels för att det blir för emotionellt laddat. Jag blir otroligt provocerad av hans råd och uttalanden, såpass att jag kan ligga sömnlös på nätterna. Men jag säger ingenting. Mina erfarenheter av att inte bli lyssnad på som barn/tonåring och att sitta i timslånga, meningslösa debatter har lärt mig att det är lönlöst att försöka ändra hans åsikt. Så jag får tunghäfta och sväljer min irritation.

Och jag blir inte bara irriterad, jag blir ledsen också. När han pratar barnuppfostran påminns jag om min egen uppväxt och tänker på allt jag hade behövt men inte fick. Och jag får lust att säga ”Tack, men jag tar inga råd från dig, se hur bra det gick med min storasyster”. Men det gör jag inte för det hade varit elakt.

Jag har bearbetat min barndom i terapi. Jag har förstått hur den påverkade min anknytning och jag har förstått att mina föräldrar har vissa svårigheter men gjorde det bästa de förmådde. Jag vill gärna gå vidare i livet och inte ta upp gammalt groll. Jag vill inte behöva använda argument som att jag, som en följd av deras föräldraskap, kände mig otrygg som barn och därför har valt en annan föräldrastil.

Jag märker att min pappa gärna vill vara involverad i sitt barnbarns liv och uppfostran. Han vill dela med sig av sina värderingar och kommer såklart med goda råd i all välmening. Det sorgliga är att han inte förstår att jag känner mig idiotförklarad och att råden går på tvärs med min föräldrastil.

Hur ska jag hantera detta? Jag behöver sätta gränser men är rädd att trassla in mig i förklaringar som går över i diskussioner. Och säger jag bara ifrån utan förklaring så är jag rädd att min pappa ska ta illa upp och känna att han inte får vara involverad. Men kanske är det så jag måste göra med tanke på min pappas svårigheter att uppfatta nyanser och sätta sin in i min situation.

Anonym

Det bästa är att träna på bitchighet

Barnpsykolog Malin Bergström

Foto: Stefan Tell

Malin Bergström är psykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se.

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej Anonym! Tack för ditt fina, levande brev och varmt tack för fina ord om min bok.

Innan jag fick hand om den här frågespalten var det min älskade vän och kollega Malin Alfvén som besvarade frågorna här i Vi Föräldrar. En av hennes käpphästar var att alla relationer förändras när man blir förälder. Och precis det står du inför nu: att förändra relationen till din pappa.

Delvis har det redan skett. Du ser nya sidor hos honom som morfar. Han är äldre och mjukare. Själv har du givetvis också förändrats, blivit mamma och gått i terapi. Men ditt mönster att böja på nacken och svälja hänger kvar. Rädslan att behöva förklara dig, diskutera och bli ifrågasatt får dig att fortsätta hålla tyst. Samtidigt inser du att det inte duger längre. Det kostar för mycket och håller dig sömnlös.

Att du måste bita av till din pappa är vi alltså överens om. Men alla vi som har gått igenom sådant här vet att det inte är attet utan huret som är svårt. Ditt nästa steg är därför att agera på det du känner. Alltså att verkligen göra annorlunda.

Exakt vad du säger är egentligen inte viktigt. Din pappa behöver inga sofistikerade ord. Av hävd och ohejdad vana verkar han ju dra fram som en ångvält av åsikter och tips. Uppfylld av sin nya begåvning som supernanny har han antagligen inte heller en susning om hur han plågar dig. En sådan man, utan direkt finlir och subtila nyanser, behöver ett glasklart budskap, levererat med stadig blick, allvarlig min och en röst som inte darrar på manschetten. ”Nej tack, pappa. Jag undanber mig råd om barnuppfostran. Jag vill varken ha kommentarer eller recensioner. Det är nog. Nu och framöver. Tack”. Och säger han något så går du bara därifrån. Punkt.

Han behöver alltså lära sig, glasklart och stenhårt, att respektera dig. Ett höjt ögonbryn från dig och han ska omedelbart sluta strö sina förnumstigheter omkring sig och istället säga ”Åh, förlåt, ni ville visst göra på ert sätt”.

Så hur härdar man då sin självkänsla så att den landar i mellangärdet som en glänsande prisma med stenhård densitet? För dig tror jag att det bästa är att träna. Att du helt enkelt vänjer dig vid att säga ifrån. Ett träningsläger i bitchighet, kan vi kalla det.

Jag föreslår att du börjar i det lilla, kanske med någon annan än din pappa. Med den rättrådiga tanten på bussen som har åsikter om ditt barns klädedräkt eller ditt eget mobilanvändande när du kollar tidtabellen, till exempel. ”Tack för ditt engagemang men jag fixar det här själv”. Din kompis som tycker att det passar utmärkt att din 2-åring ständigt är hund när hen leker med hennes 6-åringar. ”Vi går nu, det känns som dina ungar har kört tillräckligt med min lilla darling idag”. Nästa steg är kanske att bita av mot din pappa i frågor som är mindre laddade än barnuppfostran. ”Jag har förstått att du föredrar husmanskost men här serverar vi mer växtbaserad mat. Du väljer hos dig och vi väljer här.”

Jag tror du förstår vart jag vill komma …

Närma dig gradvis det mest infekterade, nämligen din pappas åsikter om barnuppfostran. Träna dig i situationer som är mindre laddade för att vänja dig vid att stå upp för vad du tycker. På så sätt samlar du erfarenheter av att folk tycker att du är jobbig och otrevlig. Och märker att det faktiskt inte spelar så stor roll. Att bitchighet tvärtom faktiskt har sina fördelar.

Ska jag vara ärlig så ligger dock ett annat ganska troligt scenario på lut. Ditt brev fullkomligt kokar av ilska och frustration och en vanlig konsekvens av det är förstås att topplocket brinner av. Kanske har du redan skällt ut din pappa när du får det här svaret? Kanske blev det inte alls som du hade önskat utan känslomässigt och gapigt med tårarna sprutande?

Fine, säger jag i så fall. Huret är ju oväsentligt. Att sträva efter värdighet kan vara att skjuta över målet. Det viktiga är att du får tummen ur och säger ifrån. Oavsett om det blir rytande, mjäkigt eller iskallt.

Relationen med din pappa är livslång. Du får nya chanser att testa en annan approach. Med tanke på hans personlighet blir det kanske nödvändigt. Hur det än blir kommer du att växa och er relation förändras, precis som min vän och kollega Malin Alfvén brukade säga.

Jag skickar dig en stor varm kram på din vacklande väg mot bitchigheten.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Vi Föräldrars magasin digitalt i appen Wype

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren