Oroar mig för grannens barn – ska jag göra en orosanmälan?

Den ensamstående mamman är arg på sina barn – och barnen ser ut att vara ledsna. Ska man göra en orosanmälan, undrar en granne. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Hur kan man hjälpa någon annans barn?

Vår granne är ensamstående mamma till tre pojkar mellan, uppskattningsvis, 7 och 14 år. Hon är alltid arg på dem.

Vi bor så att våra köksfönster vetter mot varandra, därför ser och hör vi mycket av det som händer i deras kök, vare sig vi vill eller inte. Vi har bott här i två år och jag har aldrig sett dem skratta ihop, vara glada ihop, kramas eller ha det mysigt. Hon skriker på dem väldigt ofta och jag har hört henne säga direkt kränkande saker till sina barn.

Pojkarna ser ofta ledsna ut, tycker jag. Jag är rädd att hon bryter ner deras självkänsla när de bara får skrik och negativ uppmärksamhet.

De få gånger jag har pratat med mamman har hon varit trevlig och verkat vettig.

Jag har tänkt mycket på det här och hur jag kan hjälpa. Vissa dagar har jag funderat på att göra en orosanmälan till socialtjänsten (jag jobbar inom vården och vet att alla kan göra detta). Ibland har jag tänkt skicka ett meddelande till henne och fråga hur hon mår och hur hon har det, men jag har nog inte vågat eller vetat vad som är rätt.

Kanske borde jag erbjuda mig att hjälpa till på något sätt men jag har själv mycket i mitt eget liv med en 3-åring, en bebis på väg och en syster som är sjuk.

Tacksam för dina tankar kring detta.

Med vänlig hälsning, Anna

Närma dig med värme och en utsträckt hand

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se.

Barnpsykolog Malin Bergström: Varmt tack för din fråga, Anna! Människor som du, som ser och bryr sig om barn, betyder mer än alla lagliga barnkonventioner i världen. Så klart tycker jag att barnkonventionen som lag förstås är viktig. Men att vi ser och bryr oss om barn som vi möter i vardagen är ändå det som verkligen gör skillnad.

Nu invänder du kanske att du inte har gjort något än, Anna. Och visst, det har du inte. Men du ser, bryr dig, funderar och vill. Och bara det gör skillnad i min värld. För det är, som du skriver, svårt att veta vad man ska göra. Vi har alla en tendens att hoppas att andra ska reagera, tänka att det åligger personalen eller släktingarna i barnens vardag. Men handen på hjärtat så ersätter deras agerande knappast vårt eget. Barnen har tvärtom glädje av alla som sluter upp.

Ibland tänker jag att det är för att våra reaktioner är så känslostyrda som vi inte gör ett skvatt. Vi hamnar i ett antingen-eller läge där vi ena stunden känner att vi borde vända upp och ner på hela världen, men så går luften ur oss och vi landar istället i att göra ingenting. Utom att vrida oss i sängen på kvällarna.

Lättast är det nog att säga till människor vi inte känner alls. Jag hoppas att vi alla reagerar och kommenterar när någon är hårdhänt eller kränker sitt barn i parken, på bussen eller i badhuset. Även om det inte förändrar den ungens liv är det en viktig signal till barnet att vi ser och hör.

Att säga till den som står oss nära kan vara svårare. När vår nyseparerade syrra eller kompis skriker åt sina barn och tittar på oss med förtvivlad blick är det förstås lätt att vara empatisk med att hon inte orkar. I sådana lägen har vi också chans att göra skillnad för barnen genom att rycka in, avlasta och ta hand om dem.

Den situation du beskriver tycker jag är den svåraste. När oron gäller någon vi stöter på i vardagen men inte känner. Att vara ”rak” mot en sådan förälder hjälper sällan, att fundera på hur man kan vara till hjälp gör större skillnad.

När det gäller dina grannungar tror jag inte att en anmälan till socialtjänsten är den bästa lösningen. Så länge barnen samlas i köket på kvällarna och får mat och mamman ser till att de kommer iväg till skolan kommer en sådan anmälan på sin höjd leda till att hon erbjuds delta i ett föräldrastödsprogram.

Därför tror jag istället på att du närmar dig med värme och en utsträckt hand. Inget dramatiskt antingen–eller, alltså, utan något litet snällt som fyller på värme i en frusen familj.

Eftersom du har en rejält intensiv livssituation kanske du kan slå två flugor i en smäll genom att höra om någon av grannpojkarna kan avlasta dig och komma och leka med din 3-åring? Visserligen måste du nog erbjuda lite ersättning till barnvakten. Men det är det kanske värt? Att lära känna någon av pojkarna skulle ge dig mer insyn i hur de har det. Han kunde kanske käka med er ibland och du kan erbjuda lite värme och humor. Eller, viktigast av allt, du kan erbjuda en liten lekfull unge som säkert kommer se upp till och beundra en äldre grannkille. Småbarn är världens finaste gåva till skolbarn och tonåringar som lider brist på kramar, bus och lek. Med dem slipper de vara coola och får utlopp för lek och gosighet. Dessutom brukar småbarn följa äldre barn i hälarna och älska allt de gör. Kanske kunde en sådan kontakt bli något fint för alla.

Varma hälsningar och all lycka till med nya bebisen, Malin

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.