Mitt barn kör med mig – vad ska jag göra?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Jag är väldigt tillåtande som person. Jag vill vara tillmötesgående och brukar ge okej till min 2,5-årige sons idéer och önskningar. Det innebär ofta ”merarbete” i form av uppstädning efter hans projekt, vilket kan vara tröttande.

Ibland säger jag bara ”Nej, nu ska vi inte ta fram de där burkarna”. Då blir det gnäll och missnöje tills jag blir den välvilliga, närvarande och uppmärksamma mamman igen. Dock gör vi den förhatliga hårtvätten en gång i veckan, så där viker jag mig inte. Inte heller vill jag tumma på tandborstningen, trots stort ogillande.

Det kan vara tröttande att sonen kräver så mycket av min uppmärksamhet och närvaro och att han vill få igenom sin vilja. Men framför allt är jag orolig att jag gör honom en björntjänst genom att inte skapa tydliga gränser och rutiner, eller att jag skämmer bort honom genom att han får sin vilja igenom.

Min sambo tycker att jag låter vår son köra med mig, att han får ”ha” för många av våra saker, och att han och jag inte kan umgås längre. Man skulle även kunna säga att jag låter min sambo köra med mig, i och med att jag tar allt praktiskt omkring barnet, även tröstande och nattning – vilket antagligen har gjort att det bara är jag som accepteras för det.

Vad tror du om det här?

Jag vill att min son ska bli en fin person som det är trevligt att vara med.

Anna  

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag vet inte, men min känsla är att det vore svårt för dig att börja med ”tydliga gränser och rutiner”. Som du framstår i ditt brev verkar risken överhängande att du varken skulle trivas i ditt hem eller i din familj efter den makeovern. Och föräldrar som gör våld på sina personligheter och försöker leva efter konstruerade scheman hjälper knappast sina barn att bli fina personer som är trevliga att umgås med.

Jag tänker snarare att din son lär sig att bli generös, följsam och lite trevligt bohemisk, eftersom det är en sådan förebild han leker med dagarna i ända, i en familj där det inte är så petnoga vilka saker barn får ha och inte. Dessutom verkar du noga med det som är viktigt, som att man sköter sin hygien. Jag gissar att ni inte heller lever på chips och smågodis?

Jag undrar vad som ligger i ordvalet ”att bli körd med”? Är det du som tycker så, eller din sambo? För om du tycker att din son kör med dig är det egentligen lätt åtgärdat: Du blir arg, visar det och struntar i att leka tills du surat klart. Då fattar han att han gick över en gräns (ja, när det har hänt tusen gånger och han har blivit tillräckligt stor för att hantera sina impulser, alltså) och kommer på någon ny strategi för att locka med dig på saker. Eller så vänjer han sig vid att leka mer själv, eftersom du ändå är så sur och tråkig ibland.

Och det du skriver om att din sambo kör med dig – gör han det, eller är du i själva verket lite stingslig och petig med hur man ska vara med er son? Tycker du att det är bättre att du tar honom eftersom du är ”snällare” och mer tålmodig? Om det är så tycker jag att du ska försöka backa och (ja, faktiskt) tacka din lyckliga stjärna att din son har fått två föräldrar som är lite olika och som han därmed kan lära sig dubbelt så mycket av. För risken, om ni inte blir mer ömsesidiga som föräldrar, är annars att polariseringen mellan er ökar.

Din sambo kommer säkert att bli ”snällare” när han tar sin pojke mer själv. Och du kan kanske må gott av att bejaka lite irritation över att ständigt vara behövd som projektkompis och istället hitta på något som du själv känner för.

Dessutom läser jag mellan raderna att din sambo verkar längta efter dig. Kanske behöver ni styra upp tillvaron så att inte bara barnkärleken, utan också vuxenkärleken, får blomma lite i familjen?

Men det där sista frågade du inte om; det gör du förstås som du vill med. Det viktiga nu är att du inte sätter igång med ett personlighetsförändrat föräldraskap utan istället sträcker på dig, klappar dig på axeln och tänker på vilken sällsynt trevlig mamma och förebild du är – och kanske ger din sambo en klapp på kinden när du ändå är i farten.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.