Hur får man ett litet barn att roa sig själv?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Vår 1-åring kräver så mycket uppmärksamhet

Vi har en dotter på 1 år som kräver mycket uppmärksamhet. Hur kan vi göra för att hon ska vara nöjd själv en stund?

Hon har alltid varit väldigt intensiv med mycket skrik, dålig sömn och stort behov av närhet. Nu är hon mycket nöjdare än hon var som bebis, men fortfarande intensiv och aktiv, går från jätteglad till jätteledsen eller arg på en sekund.

Hon är jättesocial och utvecklas normalt motoriskt och språkligt.

Vi turas om att vara föräldralediga med henne, halva veckan var, och hon verkar trivas lika bra med mamma och pappa.

Problemet är att hon kräver konstant närkontakt när vi är hemma med henne på dagarna. Jag kan inte lämna henne ensam en sekund, inte ens för att gå på toaletten – då kryper hon efter mig och klänger på benen. Jag lyckas aldrig ge henne någon bättre mat än barnmat på burk eftersom det är en omöjlighet att laga mat när hon skriker och klättrar på mina ben så fort jag inte bär henne eller sitter med henne på golvet. Det är en utmaning bara att värma burkmaten i mikron.

Jag försöker presentera roliga saker, till exempel öppna skåp som hon kan få plocka ur grejer ur. Det funkar i kanske 30 sekunder om jag försöker göra någonting annat. Jag kan lyckas få ett par minuter om hon sitter i barnstolen och får plocka med någon mat hon tycker är riktigt god.

När vi är på öppna förskolan är hon inte alls lika klängig. Då kryper hon gärna iväg till roliga leksaker eller andra barn. Det går också bra att lämna henne på barnpassningen på gymmet vilket jag gör ungefär en halvtimme i veckan, då är hon nöjd och leker själv eller med andra barn.

Vad kan det bero på att hon är som en magnet på mig när vi är själva? Är det en fas? Gör vi någonting fel? Är hon uttråkad? Har vi anknytningsproblem?

Finns det något jag kan göra för att hon ska kunna leka åtminstone en liten stund själv hemma? Ska jag tänka att det här kommer att lösa sig med tiden eller är det risk att vi fastnar i ett mönster som gör att hon kräver att en vuxen leker med henne även längre upp i åldrarna?

Frustrerad mamma 

Barnpsykolog Malin Bergström: Vänta med att ge henne uppmärksamhet

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Hej frustrerade mamma, hej och nej, det här låter varken som anknytningsproblem, en fas eller några begångna fel. I mina öron låter det som ett viljestarkt, utåtriktat litet barn som älskar när det händer saker. Och som är sina föräldrars första lilla telning och därmed kunnat bada i uppmärksamhet. Istället för att fokusera på att upptäcka leksaker eller innehållet i några kökslådor vänder hon sig till er, hennes kära föräldrar, så fort hon vill ha lite stimulans.

Det finns några olika vägar att gå:

1. Antingen tar ni det bara som det är och avvaktar förskolestarten för att se hur mönstret förändras. En kvalificerad gissning är att hon då får sin beskärda del av aktivitet och stimulans och att ni kan styra upp rutiner som passar er hemma i samband med det.

2. En annan väg är att ha henne i en bärsele när hon är  frustrerad och du vill ha händerna fria. Om det är kroppskontakt som lugnar henne borde det funka.

3. Ett tredje sätt är att inte svara så snabbt på hennes frustration. Att laga mat är till exempel en bra vana att införa, även om hon är gnällig och frustrerad. Kanske sätter du henne i en barnstol bredvid dig och ger henne någon plockmat att ”för-äta”. Att nynna, vissla eller småprata lite med henne när hon är frustrerad är också ett knep, istället för att avbryta och lyfta upp.

Jag tänker mig ungefär samma förhållningssätt som när man ska lära ett barn att inte längre sova som klistrad på en. Då börjar man förslagsvis med att ställa en barnsäng bredvid sin egen, klappa barnet i stället för att ha det i famnen – det vill säga man minskar gradvis på närheten som barnet längtar efter.

På samma sätt tänker jag att du kan vänta med att ge henne uppmärksamhet, att du liksom kan vidga de små glipor som ändå finns.

Sedan balanserar du förstås upp de glipor av distans som du så småningom lyckas skapa med att också själv ta initiativ till gos och lek.

Så småningom är ni på banan med en växling mellan att leda och följa, mellan närhet och distans – en växling som så klart spårar ur periodvis, som den alltid gör med alla barn, men som ändå har någon slags referenspunkt att återbördas till.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.