Vi gillar inte hur våra vänner behandlar sin son
Våra vänner älskar sitt barn men vi tycker att deras lathet går ut över sonen. Vi känner oss nedstämda när vi träffar dem.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Fråga: Ska vi säga till våra vänner?
Vi har problem med hur våra vänner behandlar sin son. Vi vet inte om vi bör göra något, och i så fall vad.
På kvällarna, när sonen är hemma från förskolan, sitter våra vänner och ser på tv och han får leka bäst han vill, vilket de också själva är medvetna om och pratar om. Mamman kan tillbringa en hel dag med att titta på sin mobil och ignorera sonen. Han finner sig i allt.
Först tänkte vi att han är trygg och lugn, men nu börjar vi tycka att vi ser motsatsen, att han helt enkelt har vant sig vid att sköta sig själv och slutat ställa krav och förvänta sig uppmärksamhet.
När vi leker med honom är han glad och njuter av uppmärksamheten.
Våra vänner älskar sitt barn och är också bra föräldrar, men vi tycker att deras lathet på flera sätt går ut över sonen på ett oacceptabelt sätt. Vi vet dessutom att de har fått detta påpekat för sig från annat håll, men det har inte fått dem att ändra sitt beteende.
Nu har det gått så långt att vi känner oss nedstämda när vi träffar dem.
Vad ska vi göra? Eller ska vi låta dem vara föräldrar på de sätt de orkar och inte lägga oss i?
Oroliga och ledsna vänner
Barnpsykolog Malin Bergström svarar: ”Jag tycker att vi alla har ansvar för barn”
Jag försöker vara så lite moralistisk jag kan i mitt arbete. Men i ett avseende är jag väldigt bestämd: Jag tycker att vi alla har ansvar för barn. Att se och bry sig om också andras ungar är en del av att vara vuxen, som jag ser det.
Jag tycker därför att ni ska tala med era vänner. Gör det för den lilla pojkens skull. Visa att ni förstår att detta är känsligt, men var ändå tydliga med att ni uppfattar att han inte får vad han behöver. Säg att detta gör er ledsna och oroliga, och erbjud ert stöd om föräldrarna kan acceptera det.
Kanske slår era vänner ifrån sig, kanske tar det tid innan det ni sagt landar hos dem. Försök dock behålla vänskapen med dem för den lilla pojkens skull.
Läs också: 5 saker ditt barn behöver från dig som förälder
Det som är gemensamt för maskrosbarn (barn som har kunnat blomma och utvecklas trots påvra omständigheter) är just att det funnits andra vuxna som har sett och funnits för dem. Där kan ni spela roll.
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
