Ska man träna sin bebis på att vara själv?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Bebisen vill bara vara i famnen – går det över?

Vi har en 3-månaders bebis. Frun är hemma med henne och jag jobbar.

Vårt problem är att vår bebis bara är nöjd när hon är i famnen och man bär runt på henne. När hon har somnat och vi lägger ner henne i babynestet för att vi ska äta vaknar hon efter fem minuter och gråter. Det enda som hjälper är att ta upp henne.

Frun får bära runt på vår bebis hela dagarna och hinner varken äta eller gå på toa ifred. Det tär både på henne och vårt förhållande och vi vet inte vad som är rätt att göra.

Ska vi försöka vänja vår bebis vid att vara lugn i sitt babynest eller ska vi stå ut och bära runt på henne?

Hon verkar tydligt märka när hon inte är i famnen. Dessutom vill hon inte sova i babynestet på nätterna utan bara nära oss.

Är det här en period som går över? Eller ska man göra något annorlunda för att kanske hinna gå på toa ensam?

Pella 

Barnpsykolog Malin Bergström: Ni delar problemet med de flesta nyblivna föräldrar

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Hej Pella! Jag vet inte om jag lugnar eller sänker dig nu, men ni delar det här 'problemet' med i princip alla nyblivna föräldrar.

Det går liksom inte att föreställa sig hur totalt ens liv kommer att förändras innan ens barn väl kommit. Men ställs om gör det, livet. Och man hinner i princip ingenting. Det är bara att tugga i sig.

Att träna så här små barn är nämligen helt bortkastat, liksom att försöka vänja dem vid att vara lugna i sitt babynest.

Er bebis är så liten att hon ännu egentligen inte har något episodiskt minne (alltså att minnas sekvenser av skeenden, eller händelser) och hon kan därför inte vänja sig. Varje gång hon hamnar i babynestet är den första (inte exakt så men typ) och då märker hon att skyddet och överlevnadsgarantin (det vill säga närheten till er) är borta, och då protesterar hon. Hon har nämligen en extremt stark drivkraft att skaffa sig kroppslig närhet. Det är en av hennes viktigaste överlevnadsinstinkter. Den ger hon inte upp i första taget.

Jag föreslår därför att ni i stället för att träna eller vänja er dotter, tränar och vänjer er själva vid att leva utifrån hennes behov.

Att bygga en familj handlar om att ge var och en den plats de behöver, och pyttesmå barn behöver få vara i centrum. I princip jämt. Min erfarenhet är att den enklaste vägen till ett mysigt familjeliv är att kapitulera inför detta faktum och sedan ta det därifrån.

Världen vimlar av föräldrar som lagar mat och kissar fast de har fyra småbarn hemma. Det är ingen medfödd förmåga utan något de lärt sig och tränat upp. Eftersom varenda en av deras fyra ungar dessutom fötts som unika individer har de också varit tvungna att lära om med varje barn, även om grundskillsen kanske redan satt där vid barn nummer två.

För många föräldrar känns det avigt och farligt att kapitulera inför sin bebis behov. Man kan tro att ens eget liv och frihet är borta för evigt. Men så är det inte.

Det ni kommer vara med om under de närmaste åren är en utveckling som är så hisnande att det fullkomligt svindlar. Det ni behöver göra idag är därför något helt annat än det ni behöver göra om ett halvår eller ett år. Och det är bäst för både er och er dotter om ni gör det som funkar idag, och sedan byter strategi när hennes utveckling tillåter det.

Att idag vara lyhörda och följsamma betyder inte att ni kommer stå som mähän när hon skriker efter godis i affären om 15 månader. Då använder ni en annan strategi som passar henne bättre då (nämligen att avleda, lugna eller bära ut under armen och skita i att handla).

Mina råd till er är att avlasta varandra, turas om och ha tålamod. Se den här tiden som en tid när ni lär känna er lilla dotter och tillsammans ska klura ut vilken slags förälder hon behöver. Bli sams när ni har bråkat, jobba på er snällhet och förmåga att säga förlåt. Allt det är investeringar i er dotters hälsa och välbefinnande.

Köp också en bra bärsele så att frun kan kissa med dottern i famnen, och läs om barns utveckling och ett lyhört föräldraskap.

Och kanske det viktigaste: lukta på er dotters lilla huvud och le mot varandra när doften gör er lyckliga, smält tillsammans när hon ler och så småningom skrattar den första gången. Man behöver de guldstunderna för att orka igenom allt slit som det också är att ha en nyfödd liten flicka. Och ens medförälder är den enda som i grunden kan förstå hur stort och ljuvligt allt sådant är.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.