Vår son blir inte schyst behandlad – allt är på kompisens villkor

3-åringens kompis vill alltid bestämma och delar inte med sig av leksaker. Vad kan man göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

3-åringens kompis är bossig och bestämmande

Vi har en pojke på 3 år. Det fungerar bra i förskolan. Personalen säger att han är snäll mot andra barn och positiv till förskolans aktiviteter.

På fritiden umgås vi ofta med ett par som har en 3,5-årig pojke. Pojkarna leker emellanåt bra och har kul ihop. Vår son vill gärna träffa kompisen och kompisen vill gärna träffa vår son, enligt hans föräldrar. Den andre pojken är dock ganska bestämmande och ”bossig” mot vår son. Han kan (ofta) säga saker som ”Här får du inte leka” och ”Du får inte vara med”. Kompisen vill inte heller dela med sig av sina leksaker.

När detta händer blir vår son ledsen och/eller frågande. Han kan till exempel säga: ”Kalle säger att jag inte får leka i sandlådan”. Vi brukar hantera det genom att försöka avleda vår son, kanske säga ”Men kolla, nu är gungorna lediga, vi går dit”, eller vänligt prata med kompisen, till exempel säga ”Det är väl roligare att man leker tillsammans” eller ”Man får turas om, när man hälsar på hos en kompis måste båda få leka med sakerna där”.

När jag säger något sådant brukar kompisens föräldrar ibland också säga något liknande i ganska mild ton. Ibland funkar det, men ibland slutar det med missnöje hos kompisen. Hans föräldrar tar då Ibland med honom hem från lekparken, eller var vi nu är.

Varje träff är likadan, relationen är mycket på den andre pojkens villkor.

Jag tycker inte att det känns bra. Att barn inte alltid kommer överens hör ju till, men det här känns så ensidigt. Det känns inte som att vår son blir schyst behandlad.

Jag tänker att det i sin tur också får konsekvenser för hur han beter sig. Sist vi umgicks sa vår son ”Du får inte vara med” till ett grannbarn (en bebis) som vi mötte direkt efteråt.

Vad kan vi göra?

Jessika

Mer vuxenstöd kan vara en nyckel för bättre lek

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se.

Barnpsykolog Malin Bergström: Jag gissar på stor igenkänning hos våra läsare kring ditt mejl! Sådana här situationer är kniviga på flera sätt. Man kan bli galet irriterad på familjer med andra normer än ens egna och skyddsinstinkten kan få en att veva igång ordentligt när någon är dum mot ens lilla älskling.

Det kan också vara svårt att förstå att ens barn känner en sådan dragningskraft till en kompis som man upplever som orättvis. Men då måste man skilja mellan sina egna och sitt barns känslor. Ibland påverkas man själv mer av kompisens svårigheter, eller bristen på balans i relationen, än vad ens barn gör.

Ibland tänker jag att sådant här kan handla om att det finns en inlärningspotential för barn i att umgås med någon som är oförutsägbar. Kanske spelar också barns fördragsamhet in. För den som själv nyss har haft svårt att dela med sig eller låta bli att puttas kan det kanske vara lätt att förstå andras benägenhet för sådant.

Det som ni (liksom de flesta föräldrar) reagerar på är er sons lilla lekkamrats maktutövning – lekkamraten styr ju var er son får leka och vilka grejer han får ha.

Makt är en central dimension när flera leker tillsammans. Att lära sig kalibrera maktbalans verkar helt enkelt vara viktigt för oss människor. För 3-åringar sker detta ofta på det här ”råa” och oslipade sätt du beskriver, medan många 4-åringar har skaffat sig mer sofistikerade strategier. De har fattat att om man härjar för mycket med andra så blir man utan kompisar. Även om man själv gärna både vill köra bussen och ha den längsta pinnen inser man att det kan bli väl magstarkt, och man kan förhandla sig till chaufförsrollen genom att nöja sig med en mindre kvist.

När man är 3 år har den här sociala förmågan ännu inte riktigt satt sig för de flesta – men det kan variera enormt, precis som hos era grabbar. Er lekkompis har till exempel fortfarande svårt att dela på leksakerna, vilket de flesta 3-åringar hunnit lära sig. Kanske har hans föräldrar världens sjå att få honom att funka i lek och därför högre tröskel till att säga åt honom än vad ni har.

En nyckel för att få killarnas lek att funka bättre är att ge mer vuxenstöd, skulle jag tro. När man stör sig på lekkamrater kan det lossna om man vågar prata med deras föräldrar om elefanten i rummet. Stäm av med dem om det är ok att ni säger till och vägleder barnen i leken. Det är verkligen inte ovanligt att 3-åringar behöver det.

Var sedan noga med att inte bara säga till när något dåligt seglar upp utan ta också positiva initiativ till att leka och busa med kompisen. För att barn ska kunna ta emot ens vägledning behöver de känna att de är omtyckta och att man gillar dem.

När din egen son tar efter och snäser av en liten bebis säger du förstås ifrån. Är han mogen nog kan det också bli ett fint tillfälle att reflektera kring hur olika människor är, varför man säger dumma saker ibland och hur det kan påverka andra.

Barn prövar sig fram, imiterar, gör misstag och rättar till. Det är så de lär sig det enormt komplexa kunskapsbygge som det är att vara en fungerande människa bland andra. För att lära sig det behöver man göra misstag och ta ut svängarna åt alla håll.

Avslutningsvis finns det förstås en annan väg att gå. När barn bara är 3 år har man som förälder en väldig makt. Tycker man det blir för råddigt när de leker med någon särskild kompis kan man enkelt svänga om och istället hooka upp med en annan familj. Har man svårt att vara varm och omtänksam mot den lekkamrat man stör sig på kan det vara en bättre väg framåt.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.