Hur är man känslomässigt närvarande med sitt barn?

Vår son har blivit pappig – beror det på att jag inte har varit tillräckligt närvarande känslomässigt? undrar en mamma. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Har jag brustit i min emotionella närvaro?

Vår son är 13 månader och världens goaste och gulligaste lilla människa. Han har alltid velat vara nära och hatat vagnen, så jag har mest burit honom i sjal och vi samsover fortfarande. Både jag och hans pappa är hemma mycket med honom, eftersom pappan arbetar skift.

På senare tid har vår son blivit väldigt pappig. Bara pappa får bära när vi är utomhus. Så fort vi kommer hem vill han över i min famn, men när vi är ute bryr han sig inte alls om mig. Så jag funderar på om jag kanske har brustit i min emotionella närvaro när vi är ute? Om vi träffar en kompis och jag samtalar med den andra föräldern är det svårt att samtidigt gulla och prata med min son.

Vad innebär egentligen termen att vara ”känslomässigt närvarande”? Finns det något jag kan göra för att vända skutan?

Orolig mamma

Bara bra att som förälder pyssla med sitt ibland

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se.

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej oroliga mamma! Nu öppnar jag lite hårt, men enligt mig ska den här skutan inte vändas. Att barn som har två föräldrar använder dessa på olika sätt och till olika saker är nämligen utmärkt – ur barnets perspektiv, alltså. På så sätt får de tillgång till en bredare erfarenhet av nära relationer, de kan liksom plocka russinen ur kakan hos båda sina föräldrar.

Jag tror inte att det här handlar om att du har brustit i emotionell närvaro eller något annat när ni varit ute. Jag tror istället att det är något med pappa som är extra bra just då.

Att du ibland snackar med kompisar utan att tänka på din son tycker är jag är bra. Som jag läser ditt brev är hans pappa med honom då, och att de får en stund på tu man hand är fint för deras relation. Om barn konstant får närhet och uppmärksamhet utan att behöva be om det så vässar de heller inte sin förmåga att kommunicera. Är man alltid i fokus får man inte chansen att lära sig vara med sig själv och att iaktta omgivningen. Att bara hänga med öppnar helt enkelt en massa frihetsgrader som låter en upptäcka världen omkring sig.

Att vara lyhörd och emotionellt närvarande är viktigt när barnet behöver något: när det är ledset, trött, skrämt och behöver hjälp att förstå sig själv och sina känslor. Men när anknytningssystemet är avstängt och barnet ägnar sig åt att upptäcka världen och livet, är det bara bra om man som förälder tänker på annat och pysslar med sitt. Om ens barn inte har någon funktionsvariation som hindrar det från att förmedla sig kan man lugnt vila i att barnet säger till när det behöver en – och att det ibland säger till någon annan – som sin pappa – är härligt, eftersom det visar att barnet har förmåga till flera nära relationer och kan ta för sig i världen.

Den trygghet vi ger våra barn ska ju leva vidare i dem och inte stanna bara mellan oss och dem. Då skulle all utveckling stagnera. Det fantastiska är att det vi egentligen ger, när vi är känslomässigt lyhörda, är en trygghetspresent som landar i deras små väsen och sedan lever sitt eget liv där. Även om vi är långt borta.

Den här resan bort från sina föräldrar, ut mot andra relationer och upptäckter, börjar egentligen redan när barnet föds. Men den tar också ett språng någon gång vid 12–18 månader, när barnet kan gå och blir medvetet om sin egen vilja. Då förändras pendlingen mellan närhet och avstånd och mellan att, som förälder, vägleda och följa barnet. Jag tror därför inte du behöver växla upp i följsamhet och uppmärksamhet kring din son. Din utmaning blir istället att sitta på händerna och iaktta honom med lite avstånd er emellan. Att vara nyfiken på hans lilla personlighet och preferenser. Vad gör han när han får lite eget space? Hur kommunicerar han, hur tar han kontakt?

Ta emot honom när han behöver dig och ge honom den närhet han då efterfrågar. Men visa respekt för hans egna val och brösta upp dig av stolthet när han tar för sig av andra människor. Det häftiga med kärlek är ju att det inte blir mindre över till dig, även om han ibland föredrar pappa. Det blir bara ännu mer kärlek i hans lilla hjärta. Och det är väl kanske det finaste en liten unge kan svälla av?

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE