Håller jag på att bli knäpp? undrar en nybliven trebarmsmamma. Nej, du har drabbats av en depression, svarar barnpsykolog Malin Bergström.

Fråga:

För sju veckor sedan födde jag mitt tredje barn, en liten sladdis. Efter mina två första förlossningar drabbades jag av depressioner. Jag hoppades så att det inte skulle hända igen. Jag tyckte också att jag var bättre rustad den här gången, men tyvärr hjälpte inte det. Jag mår inte alls bra.

Redan före förlossningen var det bestämt att jag skulle få stanna fyra dygn på BB för att hinna landa, och när det var dags att åka hem kände jag mig redo. Jag grät massor de första dagarna. Jag hoppades att det bara var baby blues, men tyvärr gick det inte över.

Nu är jag sjukskriven. Min man är också hemma, och det gör att vardagen funkar ganska bra. Jag har fantastiskt stöd av sjuksköterskan på mitt bvc, jag har dessutom psykologkontakt och medicinerar. Allt praktiskt är alltså ordnat, men jag känner mig som världens konstigaste, för det enda jag vill är att komma tillbaka till BB. Jag har till och med hoppats på att få en infektion eller blödning för att bli tvungen att läggas in igen, och jag är avundsjuk på dem som ska föda eller är på BB med nyfödda, eftersom de får vara där men inte jag. Jag avskyr att vara gravid och min förlossning var förfärlig, ändå längtar jag tillbaka till både graviditeten och förlossningen. Jag längtar efter personalen på barnmorskemottagningen, förlossningen och BB. Jag kan inte alls landa i att det är över.

Jag har fått träffa barnmorskan som förlöste mig för att prata igenom förlossningen, men det hjälpte inte. Det känns inte heller som att det funkar att prata om det här med min psykolog. Hon förstår inte.

Håller jag på att bli knäpp? Vad kan jag göra?

Borde vara lycklig

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Kära du, du är inte knäpp. Du har drabbats av en depression, och den sjukdomen påverkar (jag brukar till och med tänka ”kapar”) våra tankar och känslor. Att längta efter att bli omhändertagen är ett typiskt symtom vid depression hos nyblivna mammor. Jag tror faktiskt att i princip alla kvinnor med förlossningsdepression som jag har träffat har beskrivit samma längtan – något som jag tolkar som en längtan efter att själv bli omhändertagen av en mamma.

Depression i den här perioden av livet är lömsk, eftersom den drar iväg med den känslomässiga öppenhet som livet med en nyfödd skapar. Det lilla barn som är utlämnat till vårt ansvar och vår kärlek smittar oss med sin sårbarhet. Det är nödvändigt för att vi ska kunna leva oss in i barnet och förstå och tolka det på ett lyhört sätt. Men baksidan av det är vår egen sårbarhet som också öppnar sig. Om ens förlossning har varit svår är det ytterligare en belastning, eftersom man då ofta har känt sig rädd och utlämnad i en smärta man inte kunnat kontrollera eller hantera.

När sårbarheten tippar över i en depression kan ansvaret för barnet kännas skrämmande och överväldigande. Istället längtar man efter det som barnet får – omvårdnad, trygghet och stabilitet. Sådant som barnmorskor och sjuksköterskor ger när man ligger på sjukhus. Det är egentligen logiskt, eftersom ett sådant omhänder­tagande är det man känner att man behöver för att själv kunna bli mamma.

Depressionen och din svåra förlossning gör att du inte har landat som förälder än. Din hjärna är upptagen med det du har upplevt, och din längtan till BB handlar antagligen också om ett behov av att bearbeta, att få bli färdig, innan du är redo att möta ditt barn. Medan den bearbetningen pågår, och medan du får medicin och psykologisk behandling, kan du ge barnet fysisk närhet, gosa med det och njuta av det utifrån vad du förmår, samtidigt som barnet får vad det behöver av sin pappa.

Jag blir bekymrad när du skriver att du inte kan nämna det här för din psykolog. I mina öron låter det som att du har kontakt med en ”vuxenpsykolog” som inte är specialiserad på föräldraskap. Det är viktigt att du får stöd av någon som förstår din speciella situation och som du vågar anförtro dig åt. Sjuksköterskan på bvc kan förmedla kontakt med en psykolog som har kunskap specifikt om detta. Jag föreslår att du etablerar en sådan kontakt.

Att prata igenom en svår förlossning kan vara ett bra steg, men det botar inte en depression. Det gör däremot kontinuerlig psykologisk behandling, avlastning och medicinering.

Du kommer att bli frisk. En morgon när du vaknar har en del av dimman plötsligt lättat och tankarna är mindre mörka. Du kommer på dig själv med att le mot barnen när de berättar något fint. Plötsligt njuter du av din lilla bebis under en hel timme och har känt dig glad en lång stund. I små steg lättar depressionen. Livet känns ljusare igen, och din längtan efter omvårdnad och stöd byts mot känslan av egen kraft och styrka.

Till dess skickar jag dig långa, varma kramar.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!