Jag har inget tålamod med min 9-månaders – vad ska jag göra?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Jag är mamma till en jättefin flicka på 9 månader. Hon är nästan alltid glad och utvecklas i rasande fart, är inte speciellt mammig utan älskar andra människor, barn och djur. Hon leker på egen hand och är väldigt lätt att ha att göra med, med andra ord.

Trots detta, och trots att jag får mycket avlastning från mina föräldrar så att jag till exempel kan åka iväg och träna ett par gånger i veckan, har jag inget tålamod med henne.

Kvällarna är svåra. De blir sena, eftersom hon inte vill lägga sig. Det känns som om hon aldrig blir trött, hon vill bara vara uppe och leka – och jag tappar helt obefogat humöret och kan bli arg och trött. Blir hon gnällig orkar jag inte med henne.

Jag vill bara hålla henne och lugna henne, men hon vill aldrig gosa mer än när hon ska amma. Hon vill alltid bortåt, utåt (av den anledningen har bärsjal aldrig funkat för oss).

Så länge min dotter är nöjd är jag nöjd, men så fort det blir det minsta gnälligt känner jag att jag inte orkar mer, trots att jag egentligen vet hur bra jag har det.

Vad kan jag göra?

Jag har varit ensamstående sedan graviditeten.

Jennie 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Du skriver så fint om din dotter! Hon är fin, glad och lätt att ha att göra med. I min värld är den kärleken och tilltron allt. Den grunden gör att hon badar i precis det en liten människa behöver.

Men hon behöver också din beslutsamhet. Den som kommer av frustrationen du beskriver. Utmaningen i ditt föräldraskap till en liten utåtriktad, pigg flicka ligger i att skärma av, avsluta, lugna och samla ihop. Och det är inget du kan göra småleende. I de lägena behöver hon att du är tydlig, fast och beslutsam.

Därför vill jag be dig att försöka tänka på din frustration som en berättigad del av ditt föräldraskap. Ju äldre hon blir, desto viktigare blir detta för dig. Försök att se frustrationen och ilskan som en kraft, den kraft du mobiliserar när du ska lyfta henne genom alla tröskelsituationer där hon kämpar för att vara kvar medan du inser att hon behöver komma till ro.

Ditt brev andas att du tycker att du själv borde vara bättre och tålmodigare, eftersom du egentligen har det så bra. Men jag tycker att det verkar finnas två alldeles perfekta människor i er familj. En som gör precis det små barn ska göra – växer, frodas och utvecklas bekymmerslöst. Och en känslomässigt närvarande förälder som ger både kärlek och gränser.

Så, nästa gång du ifrågasätter dig själv, backa ett steg och se om det inte är så att du gör precis det du måste. Om inte bristen på tålamod faktiskt är det som räddar henne från att bli övertrött och sönderstimulerad.

Avslutningsvis vill jag ge dig ett listigt litet tips. Om man trivs med att amma kan det vara världens bästa sätt att lugna, samla ihop och garantera kroppskontakt med så här utåtriktade och leksugna små barn. Även när de är 2 och 3 år. Vi har inte – åtminstone inte officiellt – en långtidsamningskultur i Sverige även om rekommendationerna är sådana, men min erfarenhet är att amning, för dem som gillar det, är oslagbart för att hjälpa barn att komma till ro. Och det gäller även barn i förskoleåldern.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.