Min fru och jag är inte överens om uppfostran

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga: Vi är inte överens om hur vi ska hantera vår 5-åring

Vi har en dotter som är drygt 5 och som vi inte riktigt vet hur vi ska tackla. Man skulle i ärlighetens namn kunna säga att hon i stort sett aldrig lyssnar eller gör som vi ber henne att göra. Hon är väldigt högljudd, skriker mycket, testar gränserna konstant och gör hela tiden saker för att reta både oss och sin 1,5 år äldre bror. När man snällt och vänligt säger till henne att sluta med det är det som att hon inte har några öron – eller rättare sagt, hon gör det hon gör ännu mer.

Hennes bror är raka motsatsen. Han har i stort sett alltid lyssnat och om man säger till honom på skarpen blir han ledsen – dottern däremot, hon hånler och så rinner allt av henne.

Jag och min fru är inte helt överens om hur vi ska hantera situationen. Jag tycker att vi ska säga ifrån på ett vänligt sätt två eller tre gånger, och den tredje gången varna för att om det upprepas det så blir det en konsekvens. Till exempel kan vi bära iväg henne från rummet så att hon får sitta själv, eller så tar vi bort delar av eller hela lördagsgodiset, eller så får hon inte låna iPaden på två dagar – eller så blir hon av med något annat som hon verkligen gillar.

Jag är själv stenhård med dessa konsekvenser. Från mig kommer det alltså inga tomma hot. Om jag ”hotar” med något genomförs det till hundra procent. På så sätt hoppas jag att vår dotter ska förstå så småningom.

När jag har satt riktigt hårt mot hårt har hon faktiskt reagerat och börjat gråta några gånger, men kom då ihåg att hon har fått flera chanser först, och att jag har varnat henne om vad som kommer att hända, till exempel att hon inte får vara med och titta på film med oss andra om hon fortsätter bråka. Om hon ändå fortsätter har hon fått sitta i ett annat rum själv i kanske 20 minuter, sedan har hon kommit ut med svansen mellan benen och det har känts som om hon förstår att hon varit dum. Hon ber dock sällan om förlåtelse om man inte tvingar fram det.

Vårt problem, enligt mig, är att min fru mest kör med tomma hot. Dessutom går hon ofta emot mig inför barnen och tar deras parti. Det gör att min auktoritet som förälder försvinner och jag blir både ledsen och arg. Det slutar med att min fru och jag börjar bråka istället.

Dottern har nu mer och mer börjar ta avstånd från mig. Hon säger att hon vill byta pappa och att mamma är mycket snällare. Mitt hjärta krossas samtidigt som jag inte kan ge mig, för jag vill ju inte acceptera hennes beteende och ge vika. När andra ser på skäms jag ju många gånger för hur hon är. Jag känner mig som världens sämsta pappa som har den mest ouppfostrade dottern som finns.

Min fru säger att jag ”skapar ett monster” om jag kör den tuffa stilen mot dottern. Hon menar att dottern triggas av mig och bara blir värre och värre. Jag vet inte om det kan vara så?

Kom ihåg att både min fru och jag är väldigt noga med att uppmuntra våra barn när de gör bra saker. Vi försöker alltid ge dem beröm och öka deras självkänsla genom att lägga mest fokus på de bra sakerna.

Problemet nu är att jag mest gör saker med min son och att frun är mest med dottern. Jag vill egentligen inte ha det så men det har blivit kontentan av att dottern inte vill vara med mig. Jag skyller på min fru, för jag tycker att hon borde backa mig oftare och inte bli till en frizon för barnen så fort jag blir arg. Det känns som hon skapar ett större gap mellan mig och dottern.

Min egen analys är att jag tror att dottern känner att hon får för lite uppmärksamhet. Sonen får nog mer och han är även väldigt duktig i idrott, populär i skolan och har mycket kompisar. Han är dessutom bättre på att lyssna och uppföra sig. Därför försöker dottern hävda sig och gör mindre bra saker för att få vår uppmärksamhet.

Men helt ärligt har jag ingen aning.

Det börjar bli riktigt jobbigt och mycket onödiga bråk och diskussioner hemma. Har du någon erfarenhet av detta och idéer om vad vi ska göra?

En orolig pappa 

Barnpsykolog Malin Bergström: Straff är inte effektivt

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

”Hej oroliga pappa och tack för ditt fina brev!

Det här är ett svårt svar att skriva. Inte för att jag tvivlar på de råd jag ska ge, med dem är jag trygg. Men eftersom det har blivit en kamp mellan dig och din fru oroar jag mig för att du ska känna det som att jag ger henne rätt och sänker dig ytterligare. Det är inte min avsikt.

Innan jag svarar på din konkreta fråga vill jag därför säga att våra föräldraskap ALLTID präglas av relationen till vår medförälder (om vi har någon). Lever vi med en slarvig hafsmaja kommer vi oundvikligen själva att bli mer inriktade på rutiner. Jamsar vår partner med barnen ökar vår egen benägenhet att visa var skåpet ska stå. Det är enkel relationspsykologi: I nära relationer påverkas vi av varandra och förstärker sidor hos varandra.

Men det handlar också om att vi tillsammans skapar ett familjeliv där vi ser till att våra barns tillvaro fylls av sådant de mår bra av, det vill säga både kärlek och ramar. Ofta hamnar en av oss mer i kärleken och den andra mer i ramarna. Glider vi allt för långt isär i den uppdelningen flyttas konflikterna med barnen rakt in i vår parrelation. Och när man, som du, hamnar i den otacksamma gränssättarrollen (som alla skäller och klagar på) är en sådan fördelning enbart till ens nackdel.

Därför handlar inte det här om rätt och fel i barnuppfostran utan om att du och din fru har intagit olika roller som föräldrar. Och när du nu ska förändra ditt föräldraskap behöver din fru backa dig, för också hennes relation till er dotter kommer att påverkas.

Vidare vill jag spekulera i om du och din dotter är lika. Jag får det intrycket i ditt brev och vill be dig att fundera på vilket slags bemötande som i så fall kändes bäst för dig som barn – och sedan ta med dig eventuella sådana insikter i samvaron med din dotter.

Nu till det konkreta. Som du beskriver ditt föräldraskap är konsekventa straff din främsta uppfostringsstrategi. Som du själv har märkt är straff inte effektivt i barnuppfostran, hur konsekvent straffen än används. Med barn med en mjukare personlighet än din dotter kan straff ändra beteenden. Kostnaden kan dock bli att barnen blir ängsliga och/eller ögontjänare, det vill säga att de lyder när det syns men gör dumma grejer bakom ens rygg.

Den bästa uppfostringsstrategin är därför att bygga en stark positiv relation med sitt barn, en relation med ömsesidig respekt – eftersom det för med sig att barn VILL vara följsamma och samarbeta.

Jag delar din uppfattning om din dotters uppmärksamhetssökande. Därför är steg ett i ditt nya föräldraskap att du tränar dig på att ge henne positiv uppmärksamhet. Du sätter av tio minuter eller en kvart per dag då du helt ägnar dig åt att ha det fint med din dotter och låter henne bada i din positiva uppmärksamhet.

Det låter som ett enkelt råd, men du kommer märka att det i praktiken är mycket svårt. Dels är den stunden svår att hitta i en proppfull vardag. Dels kommer det att kräva en mental kraftansträngning för dig att under dessa stunder INTE leda henne, INTE säga åt henne, INTE uppmärksamma eventuella negativa beteenden. INTE lära henne något, INTE uppfostra henne, INTE vara konsekvent och tydlig. Det du ska göra under de här stunderna är istället att följa henne.

Låt henne ta initiativ och häng med i det hon hittar på, fokusera på det positiva (även om det innebär att du blundar för femton negativa utspel), uppmuntra henne och satsa enbart på att ha det kul eller mysigt ihop. Vill hon hoppa i sängen och den blir skrynklig så är det jobbigt – men alla stora segrar innebär att mindre slag förloras på vägen.

Du ska framöver strunta i det du hållit så hårt på att ditt ”hjärta krossats”, nämligen dina principer om att inte ”ge dig”, ”inte acceptera hennes beteende” och inte ”ge vika”. Erfarenheterna från dessa tio till femton minuter per dag ska visa dig att dessa strategier var onödiga. Gradvis kommer de lära dig att du kan luta dig tillbaka och lita på din egen dotters inneboende kraft att vilja göra rätt och vara snäll, följsam, ömsint och trevlig.

Jag bjussar på att du nu antagligen betraktar mig som en (fult ord) flumpsykolog och tror att jag har köpt mina fina titlar på något kvasiuniversitet i ett låglöneland utan akademiska traditioner. Jag fattar om du tänker så eftersom det jag har föreslagit går på tvärs med det du tidigare har lärt dig om föräldraskap. Men de här råden bygger inte på sådant jag tror och känner utan på vederhäftig forskning och gedigen erfarenhet. Faktum är att den här typen av ”mysiga stunder”, eller vad du vill välja att kalla dem, med din dotter kommer att göra underverk med er relation.

Grundprincipen är att när hon (så småningom, det här är en omlärningprocess för er båda) känner att det finns en ömsesidighet i er relation där du bjussar henne på detta och visar förtroende för hennes goda kapacitet, kommer att VILJA följa dig i andra lägen. Istället för att bryta ner hennes vilja och få henne att foga sig ska du bygga en relation där du kan lita på att din dotter hänger med på det ni ska göra eftersom det finns en stark gemenskap i botten.

Det finns dock flera hinder på vägen. Ett kan vara att hon inte vill leka med dig därför att er relation idag präglas av kamp. För att få till de här stunderna behöver du därför dels berätta för henne att ni ska börja med en ny mysig vana och vara tydlig med att hon får välja vad ni ska göra. (Rimliga valmöjligheter förstås. Det här handlar om stunder i vardagen, inte dagliga utflykter till badhus och lekland.) Ett annat hinder kan vara egna svårigheter att släppa på den invanda ledarrollen och istället bara vara positiv och följsam. Men jag lovar att det är värt att träna på det.

På köpet föreslår jag också att du nogsamt ska välja dina strider med henne under övrig tid. Principen fem gånger mer kärlek ska råda (en bok med samma titel kan bidra med fler råd). Det innebär att du för varje tillsägelse eller tillrättavisning ska hitta fem positiva saker att uppmuntra. Uppmärksamma det du vill se mer av och blunda för det du vill slippa.

Jag vet att det här måste skära i dig att höra men det funkar faktiskt. Konkret kan det till exempel innebära att du kramar om henne eller säger ”Vad fint du drack utan att spilla älskling” fast hon på pin kiv täcker halva teveskärmen när ni kollar på film. Konkret innebär det också att du ibland blinkar åt henne och säger att du tänkte att ni skulle göra något riktigt förbjudet och ta varsin klubba fast det bara är torsdag (som en hemlis) snarare än att dra in lördagsgodiset som straff.

Vad leder då en sådan här brist på uppfostringsprinciper till? Odrägliga ungar som tar över världen? Nej, otaliga studier visar att det inte är så. För samtidigt med dessa förändringar kommer du att fortsätta leda familjelivet genom att se till att hon borstar tänderna och kommer i säng, du kommer att begränsa hennes skärmtid och se till att hon kommer i tid till förskolan.

Du kommer alltså upprätthålla ramarna i stort. Det som ska in är balansen mellan att leda och att följa henne; investeringen i positiv tid tillsammans och de där enstaka avbrotten från konsekvensen (klubban en torsdag) för att visa att du vet att hon fattar att man kan göra undantag från regler.

I all den här vardagliga vägledningen ska du dock fortfarande komma ihåg principerna om att välja dina strider och att fokusera på det positiva (att vantarna faktiskt kom på istället för att hon bråkar om stövlarna). Din auktoritet ska du vinna genom att visa att det är av omsorg du ser till att hon slipper komma försent till förskolan snarare än genom att få henne lydig.

Jag önskar att jag kunde säga att du genom att följa mina råd i två veckor kan andas ut. Det kan jag inte. Det finns en överhängande risk att hon under de första veckorna istället kommer att skruva upp bråken eftersom din uppmärksamhet på dem uteblir. Därför måste du härda ut.

Du behöver också träna på anger management framöver. Ilska föder ilska och bidrar till att din relation till dottern präglas av kamp. Istället för att visa familjen/dottern din ilska behöver du hitta strategier för att lugna dig. Kanske går du undan eller ut när sinnet rinner på dig.

Jag har mött många föräldrar som, liksom du, beskrivit hur deras barn hånlett vid tillsägelser. Min erfarenhet är att detta i samtliga fall handlar om maskerad rädsla hos barnen. Din dotter är viljestark och har temperament. Men hon är liten och utelämnad till din omvårdnad.

Avslutningsvis vill jag kommentera den sociala skam du beskriver och som kan ha varit en motor i ditt gränssättande, det vill säga hur andra ska se på dig som världens sämsta pappa till världens mest ouppfostrade dotter.

Alla vi som har haft viljestarka barn vet exakt hur den skammen bränner. Jag vill så oerhört gärna att du istället ska få känna stoltheten i att glida runt med din viljestarka, häftiga dotter som du är så tajt med. Blir det för tungt och ensamt att vända den här skutan med hjälp av mina råd vill jag därför uppmana dig att ta stöd av ett föräldrastödsprogram där du bor. Ibland heter de ABC, ibland Triple P, Cope eller Komet. Principerna är ändå desamma. Man är inte världens sturskaste när man glider in på första träffen där, men jag har träffat många, många föräldrar som beskrivit hur den känslan har bytts till gemenskap och beskrivit föräldrastödsprogrammet som något av det bästa – och faktiskt också roligaste – som de har gjort.

Med detta långa svar vill jag skicka dig mina varmaste tankar i din förändringsprocess. Jag önskar så att du och din dotter ska bli ett sammansvetsat team som litar på varandra i alla väder. På något sätt fick jag för mig att ni båda är värda det.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.