Hur får jag mitt barn att lyssna?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vi har en 3-åring som för det mesta är glad och mysig. Vårt problem är att han inte lyssnar på mig när jag ber honom att göra något han inte vill, eller när han gör något han inte får. Det kan till exempel vara när det är dags att borsta tänderna, tvätta händerna före maten eller att plocka undan när han har lekt färdigt. Då ignorerar han mig, går åt andra hållet och flamsar omkring tills jag blir arg.

Så är det aldrig när hans pappa ber honom om samma saker.

Jag försöker prata med honom efteråt, och vi kommer överens om att vi inte ska bråka om sådant igen – men nästa gång är det samma sak.

Vi får snart en lillebror till familjen, och jag kommer att vara hemma mycket med båda barnen själv. Jag är orolig för hur det ska gå om det fortsätter så här. Jag vill att sonen ska lyssna på mig utan att jag ska behöva bli arg, hota eller muta. Hur ska jag göra?

Mamma Karin 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag känner mig som en glädjedödare, men jag vill inte ge dig några förslag på nya strategier, även om du snart får ditt andra barn och kommer att vara mycket själv med dem båda. Det du beskriver är nämligen det allra, allra bästa sättet att lära din son att lyssna.

Teoretiskt sett kan du komma ifrån det här med superkonsekventa regler och belöningssystem som du följer slaviskt. Men jag tycker att sådana strategier bara ska användas med barn i skolåldern, och bara om man har allvarliga problem. För om man styr upp vardagens bekymmer strikt med så små barn som din pojke får de inte vad de behöver. De tvingas liksom bli stora lite för fort i så fall.

Därför vill jag hellre uppmuntra dig att fortsätta orka. Din son är så liten att han behöver din hjälp med att traggla in livets realiteter under några år till. När du tjatar, mutar, hotar och bråkar så hjälper du honom att träna på det han behöver lära sig. Du lånar honom din känslomässiga stabilitet (hm, så känns det kanske inte) och din förmåga till strategiskt tänkande så att han genom den erfarenheten kan bygga upp de förmågorna inom sig. Du gör det stegvis och långsamt genom ditt eviga ältande och tjat. Och just det gradvisa skonar honom, eftersom du fortfarande står för gränserna och inte fordrar att han redan ska ha dem inom sig – för under tiden kan han vimsa runt spontant, lekfullt, kreativt och omedvetet och räkna med att allt ändå alltid kommer att bli precis som det ska. För det ser mamma till – visserligen genom att bli arg och använda hot-, tjat- och mutknepen som har så dålig klang i mångas öron men som jag ser som de mest barnvänliga. Deras kusiner uppmuntran, vägledning, påminnelser, förstärkning och utsläckning låter bättre och ordentligare. Men till syvende och sist innebär de faktiskt samma sak – att man som förälder metodiskt visar barn vad som gäller, att man visar det i åratal tills de en vacker dag är tillräckligt stora för att lyssna, samarbeta och komma ihåg sådant man har bestämt.

Att din son lyssnar så fort pappa säger till tror jag hänger ihop med flamsandet som han tillåter sig med dig. Du är liksom hans ventil. Om hans pappa tar hand om honom helt själv mer framöver kommer mönstret att ändras. Då kommer er pojke att reagera mer på samma sätt med er båda.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.