Hur sätter vi gränser för våra barn?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Fråga:

Vi har en 3-årig son och en dotter som är 9 månader. Vi försöker prata mycket med dem och lyssna på dem med empati. Vi försöker även uttrycka oss själva utifrån känslor och behov: ”Jag blir arg och ledsen när du biter din lillasyster”, ”Jag vill att vi är varsamma med varandra”.

Vi är tydliga med att våld – att ta saker, slåss, bitas och knuffas – ­­inte är okej. När det någon gång händer har vi höjt rösten. När prat inte har hjälpt har vi ställt sonen utanför det rum vi är i och sagt att vi behöver skydda dottern när han biter henne.

Ibland när vi har varit på väg ut har han fått stanna inne (uteplatsens dörr har fönster så han ser oss). Då har han blivit ledsen och ibland rädd, vilket vi vill undvika.

Vi vill hitta en strategi som ger honom lärande utan rädsla. Vi vill ju inte plantera en rädsla eller få honom att känna skam och skuld. Vi vill att han ska tycka om sig själv. Samtidigt vill vi ta ansvar för hans lärande, gräns­sättningen och våra värderingar om en värld utan våld.

Jag vill också tillägga att vi pratar med vår son när han har lugnat sig.

Vi vill gärna ta del av dina tankar och få hjälp att hitta en annan strategi.

Jag har själv haft en uppväxt med inslag av våld, något som jag har bearbetat under flera år. En värld i fred och omtanke är verkligen något som jag och min man vill verka för, därav min osäkerhet kring detta. Jag vill ju inte att våra barn ska vara rädda, som jag var för min pappa. Tvärtom vill jag att de ska känna sig trygga och lära sig hantera sina känslor på andra sätt än genom våld.

Tina 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Ditt brev bekräftar det stora i oss människor – att vi inte är offer för våra erfarenheter utan faktiskt kan använda allt vi är med om. Antingen som du gör, att som ett svar på dina barndomserfarenheter sträva efter en uppfostran och en värld i omtanke och fred. Eller tvärtom, att använda goda erfarenheter som direkta modeller för hur vi själva vill göra.

Men ilska är inte våld. Ilska är en av våra grundläggande känslor, och de behöver vi människor lära oss att hantera. Från det att vi är riktigt små. Vi behöver skaffa oss erfarenheter av att bli riktigt förbannade på varandra och sedan försonas och bli sams. Om och om igen, tillsammans med dem vi står allra närmast.

Barn behöver lära känna sin ilska. Den är en viktig gränssättare i vår samvaro med andra. Genom ilskan markerar vi när vi har fått nog, när vi inte känner oss lyssnade på eller när vi vill ändra på saker.

För att så småningom kunna behärska sin ilska tränar sig barn på att lära känna den, framför allt tillsammans med sina föräldrar och syskon. I studier har man sett att barn med syskon tidigt lär sig att tala om sina egna känslor och att förstå andras – och det lär de sig genom att bråka och sedan bli sams.

Det betyder förstås inte att ni ska låta era barn bitas och bråka hej vilt. Men jag tycker inte att ni ska skämmas över att höja rösten och säga till ordentligt ibland.

Jag får en känsla av att er strategi, att låta er son vara för sig själv när prat inte hjälper, är ett sätt att slippa bli riktigt arga och att säga till på skarpen. Men det som händer då är istället att han blir utestängd. Istället för gemenskap i ur och skur och med alla känslo­uttryck tillåtna förvägras han vara med om han är dum. Och jag tycker att det låter som ett lite hårt straff. För det handlar inte bara om att han blir ledsen och rädd. Risken finns att han också känner skuld över det som har hänt när han stängs ute så där.

Som 3-åring ska man inte behöva skämmas över att inte kunna behärska sig. Det är ju precis det han tränar sig på att kunna göra. Därför föreslår jag att ni prövar att vara kvar med honom i de här lägena. Avled, skoja bort, prata, bemöt med ilska, höj rösten, ta honom i famnen, visa tydligt att ni blir arga och så vidare.

Pröva och se vad som händer er emellan när ni bemöter hans ilska och hyss mer aktivt. Jag tror att det kan finnas positiv utveckling i det, och att det också kan vara ett sätt att lära barn goda värderingar.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.