Hur är man en bra förälder när kroppen värker?

Om man har ont, eller på annat sätt är drabbad av långvarig ohälsa: Hur kan man vara en bra förälder? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Hur gör jag mitt bästa för att vara en bra mamma?

Hej Malin, tredje gången gillt! Jag har tidigare påbörjat två mejl till dig och inte orkat slutföra dem, men denna gång ska det bli av.

Min frågeställning, efter rätt lång tids funderande, kan nog sammanfattas med följande: Hur kan man vara en bra förälder när man är drabbad av långvarig ohälsa?

För några år sedan drabbades jag av kraftig smärta i kroppen. Jag trodde att det skulle gå över, men det gjorde det inte. Istället har det gradvis blivit värre. Nu har jag konstant smärta, främst när jag rör mig. Att gå mer än korta sträckor är näst intill omöjligt.

Jag har flera gånger sökt hjälp, träffat diverse läkare och sjukgymnaster, gjort ändlösa undersökningar och flitigt tränat och gjort mina övningar varje dag. Trots det är jag idag inte ett dugg bättre. Jag har inte ens fått en diagnos, inte mer än ”kronisk smärta”. Vården verkar inte längre veta vad de ska göra med mig. Remisser till sjukhus kommer i retur eftersom behandlingar saknas. Nyligen ”släpptes” jag av den specialiserade sjukgymnast som jag gått hos i över ett år.

Som du säkert förstår mår jag inte speciellt bra. Jag känner en enorm sorg över allt jag inte kan göra med mina barn: Att inte kunna lära min 6-åriga dotter att cykla, dansa och spela bollspel. Att inte kunna busa med sonen, som snart fyller 3. Att inte kunna gå på en enkel promenad. Att knappt orka med vardagen och att i hög utsträckning tvingas förlita på min man när det gäller det praktiska i hemmet. Att vara beroende och osjälvständig gentemot min man, och inte den förebild jag skulle vilja vara för mina barn.

Nu tillbaka till min fråga: Hur gör jag mitt bästa att (för)bli en bra mamma? Med små barn behöver man ju vara på benen mycket och det är så jobbigt för mig. Visst försöker jag se till att de är så självständiga som möjligt, men fortfarande behöver de mycket av mig.

Jag märker hur mitt tålamod står i direkt proportion till hur ont jag har, och det händer att jag fräser på barnen för saker som egentligen inte var deras fel (Jag ber alltid om ursäkt senare).

Det blir mycket ropande och skrikande, eftersom det är jobbigt för mig att gå från ett rum till ett annat. Det är också riktigt besvärligt att ta med barnen till lekplatser, för även om jag kör bil dit så har min lilla kille en tendens att sticka iväg, och det grejar jag inte.

Jag gör de saker jag kan tillsammans med dem, men nånstans inom mig har jag börjat avsky att läsa sagor, pyssla och bygga lego (som jag förut tyckte om), just för att jag inte kan välja att göra dessa aktiviteter utan känner mig låst till dem. Jag känner sällan glädje när vi gör dessa saker, även om jag såklart försöker att inte visa det.

Hur är man en bra förälder när kroppen värker? Som det är nu är värken alltid främst i mina tankar, även om jag verkligen försöker fokusera på barnen när jag är med dem.

Hur lättar man det dåliga samvetet över de gånger man tar ut sin grinighet på barn och man, och det dåliga samvetet över att man inte kan hitta på saker med barnen som man egentligen skulle vilja? Visst pratar jag med mitt äldsta barn om situationen, men jag märker att hon då lätt tar på sig ansvar för mig, och jag vill inte att hon ska behöva göra det.

Jag bör tillägga att jag inte tror att jag är deprimerad, men att jag är rädd att jag kommer att bli det om inget förbättras. Jag har fått rådet att gå i terapi för att lära mig att hantera smärtan, men trots åtskilliga försök har jag inte lyckats få komma till någon terapeut (och jag har inte råd att gå privat).

Känslan av att vara inlåst är ibland fruktansvärd. Jag har inget (utom mitt jobb, som jag med nöd och näppe klarar av) som tar mig hemifrån. Alla hobbies jag hade innan barnen kom var olika sportaktiviteter som jag inte längre klarar av. Jag är tyvärr varken musikalisk eller konstnärlig och känner ingen i vår stad som jag bara kan åka hem till och ta en fika med.

Min man försöker på alla sätt att ta hand om oss allihop, men situationen sliter oerhört på honom också och vår relation är inte på topp, även om vi fortfarande älskar varandra. Han är, precis som jag, enormt frustrerad över att jag aldrig blir bättre, vad jag än gör. Vi ser ingen ljusning.

Även om min situation känns ovanlig så måste det ju finnas fler föräldrar som har liknande (eller värre) problem kring hur man ska orka vara den förälder man vill vara när kroppen säger ifrån? Jag har för länge sedan sänkt ribban för både barnuppfostran och hushållsarbete, så där finns inget mer att hämta. Jag tackar aldrig nej till hjälp från andra, i den mån det erbjuds. Ändå känner jag att varje dag är en kamp som skall kämpas igenom. Särskilt svårt är det i semestertider, när våra vänner berättar om besök i nöjesparker och vandringar i naturen (det senare var förr bland det bästa jag visste!) och vi sitter hemma och kan knappt kan ta oss till närmaste badplats eller skogsdunge.

Du brukar ha så kloka svar i din frågespalt och jag skulle bli väldigt tacksam om jag fick svar!

Cilla

Inrätta ditt liv utifrån de begränsningar smärtan medför

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Ditt brev skär i hjärtat. Det skär i mig när jag hör om bristen på omhändertagande i vården – vården ska ju inte bara bota tillstånd utan också hjälpa oss att leva med funktionsnedsättningar, skador och smärta. Det skär också i mig att läsa om din värk och om den sorg och vrede över ditt brutalt förändrade liv, som väller fram mellan raderna.

Vid sidan av smärtan påverkar också den känslomässiga chocken ditt liv, i varje andetag. Jag förstår att det krävdes flera försök att få iväg det här mejlet, för när man lever i ett chocktillstånd, uppfylld av sorg och vrede, funkar det inte att tänka på copingstrategier (olika sätt att hantera sin situation, redaktionens kommentar). Det är omöjligt att tänka framåt när hela ens jag är en reaktion på förlusten av hälsa, liv, identitet och barnens barndom – och det är en självklar och frisk reaktion som accentueras av bristen på diagnos, prognos och omhändertagande i vården. Det är känslor som inte kan skyndas förbi utan måste ha sin plats innan något annat kan ta vid, och som, vid sidan av smärtan, också är något som du kämpar med och som påverkar ditt liv och ditt föräldraskap.

Till slut, på tredje försöket, fick du faktiskt iväg mejlet till mig. Det betyder att det nu kanske finns en öppning att tänka framåt. Men jag undrar var du befinner dig i den processen. Känns det till exempel rimligt att tänka att hjälpmedel, som till exempel en rullstol, skulle kunna underlätta din tillvaro? När jag läser ditt brev tänker jag att en sådan eventuellt skulle möjliggöra ”promenader”, ”vandringar” och underlätta för dig att komma ut och härja efter lillpojken i lekparken. Men samtidigt är jag rädd att fullständigt slå undan benen på dig genom att ens skriva det ordet.

Att fortsätta orka vara en bra förälder handlar, som jag ser det, om att inrätta sitt liv utifrån de begränsningar smärtan medför. Men min erfarenhet är att det är svårt och att det tar tid att ställa om. Det kan kännas som att man ger upp när man slutar träna för att bli frisk. Som att acceptans för hur livet faktiskt ser ut liksom kan bidra till att tillståndet blir permanent. Vi fattar med huvudet att det förstås inte förhåller sig så, men när livet drabbar oss hårt är vi inte rationella. Vi kämpar med näbbar och klor. Eller lägger oss på rygg och ger upp, om vi inte har barn och annat att leva för.

Jag tror, precis som andra du talat med, att du vore hjälpt av psykologsamtal eller terapi, både för att bearbeta det du drabbats av och för att hantera smärtan.

Psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi har visat sig kunna bidra till ökad livskvalitet och minskad smärtupplevelse hos patienter med kronisk smärta. Att du inte har erbjudits sådan trots flera försök är skandalöst.

På de flesta av Sveriges vårdcentraler och bvc finns psykologer anställda, liksom på landets smärtmottagningar. Jag tror att en psykolog på just din smärtmottagning vore den bästa hjälpen – för jag hoppas du är knuten till en sådan specialistmottagning? De har också tillgång till arbetsterapeuter som kan bidra med anpassningar och hjälpmedel.

Psykologisk behandling kan också hjälpa till att minska känslan av att vara inlåst och hänvisad till lego och pyssel. Hjälpa dig att se nyanser och möjliga nya aktiviteter nu när du inte längre kan ägna dig åt det du alltid har älskat.

Parallellt med sådan behandling behöver du och din man bli tydligare inför barnen kring dina begränsningar. Jag får intrycket att du anstränger dig och kompenserar in i kaklet för att barnen inte ska behöva ta hänsyn till din värk. Du vill inte att de ska ta ansvar för dig, och det förstår jag. Vi vill ju att våra barn ska vara ansvarslösa och obetänksamma yrväder. Men min erfarenhet är faktiskt att de fortsätter vara det även om de lär sig att ta hänsyn till våra begränsningar. De rutiner som krävs för att ditt liv ska bli lättare kommer bli lika självklara för dem som kvällsrutinerna hemma och matrutinerna på förskolan.

I ditt mejl har du beskrivit situationer som är svåra för dig. Jag föreslår att du och din man tillsammans kartlägger vardagen och listar sådant som är jobbigt och förslag på vad som kan underlätta. Steg två är att lära barnen de nya rutinerna. Förklara för dem att ni gör så här för att du ska orka bättre. Var beredda på att de kommer glömma och strunta i vad ni har sagt innan rutinerna satt sig. Beväpna er med tålamod för att konsekvent lära dem.

Till exempel behöver du konsekvent avstå från att svara eller komma när de ropar, för att de ska lära sig att istället komma till dig med det de behöver hjälp med. De behöver kanske lära sig att själva klä på sig på morgnarna för att du ska orka ha en fin frukoststund med dem – och så vidare.

De här anpassningarna och rutinerna kommer kanske att kännas som sten på börda i början, men syftet är att spara din ork och energi till sådant som är härligt och roligt.

Tydligare rutiner och anpassningar kan också hjälpa dig med din frustration. För att den inte ska spilla över behöver det finnas vilopauser och rutiner där du gör sådant som minskar värken.

Du/ni behöver också prata med barnen om hur smärta påverkar ens tålamod och humör. Vi psykologer kallar sådant för psykoedukation, vilket innebär att man får kunskap om hur ett tillstånd påverkar ens känslor, tankar och beteenden. Eftersom vården inte har tagit hand om dig utgår jag från att dina barn inte heller har fått sådant stöd eller sådan information. För att inte allting ska falla på er som föräldrar vill jag inflika att barn enligt hälso- och sjukvårdslagen och patientsäkerhetslagen har rätt till det när deras förälder får vård för funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada.

Avslutningsvis vill jag säga något om att vara en förebild för sina barn. Vad lägger du i det, Cilla? Är det att vara en aktiv och sportig mamma som alltid orkar med ett glatt humör?

För mig är en förebild snarare någon som okar förhålla sig till livets baksidor, utmaningar och besvikelser. Någon som visar barnen hur man tar sig vidare när livet är tufft. Utifrån det jag har läst i ditt brev tänker jag därför på dig som en fin förebild. Du är en människa som kämpar, nu när livet drabbat dig. Och du är en människa som har rätt till våra samhälleliga hjälpstrukturer, Cilla.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren