Har vi skämt bort vår bebis?
Har vi skämt bort vår bebis för mycket? Kan man ens skämma bort en bebis? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Ska vi fortsätta ge honom lika mycket närhet och stå ut?
Vårt lilla mirakel är 6 veckor gammalt. Jag undrar om vi har skämt bort honom för mycket – kan man ens skämma bort en så liten?
Vårt troll vägrar sova om han inte får kroppskontakt med mig eller pappan. Det började med att han fick ligga på pappans bröst på nätterna när han inte kunde sova, och med att jag lät honom ligga kvar en stund på amningskudden efter att han ätit och somnat. Nu måste jag låta honom ligga i nästan en timme för att vara säker på att han sover djupt, annars skriker han lungorna av sig när man lägger honom i spjälsängen. Om jag ammar honom i vår säng måste jag smyga ut efteråt.
Dessa problem har vi enbart på dagen och kvällen. Mellan klockan 18 och 21 är det som värst. Nätterna funkar ganska bra; det är bara ibland som han har lite svårt att somna om. Vi älskar honom otroligt mycket och skulle göra allt för honom, men det kan bli väldigt frustrerande när jag aldrig får äta eller ens hinna gå på toaletten. Han är väldigt viljestark också. Om vi inte håller honom som han vill, upprätt i sittande position, gallskriker han. Minsta lilla lutning bakåt och helvetet bryter löst.
Har vi skämt bort honom? Ska vi fortsätta ge honom lika mycket närhet och ”stå ut” eller ska vi vänja honom från det här beteendet och istället se till att han blir mer självständig och kan ligga i babygymmet mer än fem minuter?
Trollets familj
Psst från redaktionen! Missa inte uppföljningen längre ner i artikeln där signaturen Trollets familj berättar hur det gick sedan!
Lägg ingen energi på att vänja bort behovet av närhet
Barnpsykolog Malin Bergström: Hej familjen, grattis till lilla trollet! Det ni berättar om är kanske den största överraskningen och omställningen vid första barnet: ”Tar det så HÄR mycket tid? Behöver de verkligen vara på en KONSTANT?”
Och plötsligt är man inte alls så där konsekvent och uppstyrd som man hade tänkt. För nu känner man barnet och vet hur sårbart och underbart och litet det är. Och alla de där känslorna, som visserligen komplicerar föräldraskapet men som är barnets räddning, gör att ingenting ens liknar det man hade tänkt och planerat.
Och tur är det. För det där ouppstyrda, när man bär, gosar och ägnar timmar åt att söva, är det allra viktigaste ur barnets perspektiv. Bebisars behov av kroppskontakt är lika viktigt som mat och rena blöjor. Det är gemensamt för alla människobarn, och förresten för andra däggdjursungar också. Från de första intrycken i magen är bebisar vana att känna andras hjärtljud och röster nära. Och allt de kan är sådant som hjälper dem att hålla sig nära: grip-, omklamrings- och sugreflexer, skrik, leenden och en förmåga att direkt känna igen ansikten och lukter.
Med detta vill jag säga: Lägg ingen energi på att vänja av er son från behovet av närhet. Att han får det tillgodosett är avgörande för hans välbefinnande och utveckling. Hans självständighet växer ur känslan av att han är omhändertagen och trygg. Nu när han är liten behöver han känna det rent kroppsligt. När han blir äldre kommer det att räcka med en smiley på sms efter skolan för att han ska veta att ni finns där för honom.
Mitt råd är: Köp en bra bärsele och träna på enhandsgreppet!
Läs också: Kan man skämma bort en bebis?
Så gick det sedan
Vi kontaktade signaturen Trollets familj och frågade: Hur det gick sedan? Här är svaret:
"Jag hade helt glömt bort att jag hade ställt den här frågan. Jag ska erkänna att jag skäms lite – det är naturligtvis viktigt för ett barn med mycket närhet.
Jag tror också att jag hade någon slags depression utan att vara medveten om det. Men svaret jag fick hjälpte otroligt mycket. Det gav mig lugn!
Idag är mitt troll 3 år och världens mest sociala lilla varelse som är så trygg i sig själv. Jag tror att det till stor del beror på att jag tog åt mig av svaret jag fick.
Slutet gott, allting gott."
Läs fler frågor till barnpsykologen med berättelser om hur det gick sedan!
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
