Har jag gett min 6-månaders son det han behöver för att vår anknytning ska bli bra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Alla pratar om anknytning, och jag undrar om jag har gjort tillräckligt för att ge min 6-månaders son det han behöver för att vår anknytning ska bli bra? Riskerar jag att göra något som skadar vår ­anknytning, och tvärtom: Vad kan jag göra för att den ska bli bra?

Orolig

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Du är inte ensam om att känna så om anknytning. Alla vet vi lite vagt vad det handlar om, och alla har vi fått vikten av anknytning intrummad i oss. Men hur vi ska göra för att barn ska få trygga anknytnings­relationer är inte lika självklart. Jag ska försöka reda ut begreppen.

Anknytningsrelationer är något som barn bildar till vuxna. Drivkraften är medfödd, och till den hör förmågor och beteenden som att direkt känna igen föräldrarnas ansikten och dofter. Eftersom ett människobarn inte klarar sig om ingen tar hand om det tänker man sig att den här instinkten har formats genom evolutionen.

Enkelt uttryckt handlar anknytning om att små barn ska känna sig säkra på att det finns någon eller några speciella personer som ställer upp och skyddar vid hotande faror. Farorna kan komma både inifrån (som hunger) och utifrån (som hot om att barnet ska falla, frysa eller göra sig illa).

Det viktigaste vi gör som föräldrar är därför inte att ha roligt med våra barn, mysa eller bygga upp ett gott hem med regelbundna rutiner. Vår främsta uppgift är att ta hand om barnet när det är ledset, skrämt, oroligt, vilset och sjukt. Att vi finns där för barnet i de stunderna grundlägger anknytningen och bygger i förlängningen faktiskt barnets bild av både sig själv, världen och andra människor.

Det finns inga korta, avgränsade perioder när anknytning uppstår. Att barn mår bra av att vara nära sina föräldrar direkt efter förlossningen betyder inte att barn som inte har varit det får ”sämre” eller ingen anknytning. Barn måste knyta an till någon för att utvecklas normalt, och det gör de till den eller de människor som tar hand om dem, oavsett kön och biologiska band. Anknytningsrelationerna grundläggs under det första halvåret, och barn tränar sig i de relationerna tills de är 3–4 år gamla.

LÄS OCKSÅ: Otrygg anknytning – hur märker jag om mitt barn har det?

Kvaliteten i anknytningen formas utifrån den tid man tillbringar tillsammans och hur lyhörd man som förälder är för barnets signaler och behov. Barn blir lika trygga med pappor som med mammor, och det är en rikedom om barn kan få etablera flera anknytningsrelationer. Mer än upp till fem relationer med sådan kvalitet har barn dock inte.

Det är nu, under din pojkes andra halvår, som anknytningen börjar märkas. Plötsligt kan han bli klängig och mammig/pappig/­”föräldrig”, även om han tidigare har varit öppen mot alla människor. Ett vanligt tecken på att anknytningsmekanismen har slagit till är att man som förälder plötsligt inte kan gå på toaletten med stängd dörr, eftersom barnet måste se en hela tiden.

Att anknytningsbeteendena visar sig tydligt i den här åldern hänger ihop med att barnet börjar krypa. Det är då det ur säkerhetssynpunkt är viktigt att barn inte tar sig för långt bort från föräldrarna. Små barns klängighet eller vilja att vara nära föräldrarna ska man därför gå till mötes, utan att för den skull lägga om hela livet. Måste man vara borta är det inte hela världen så länge man låter barnet fylla på sitt närhetsbehov efteråt.

LÄS OCKSÅ: Så utvecklas anknytningen

Det viktigaste vi som föräldrar kan göra för att barnet ska få en trygg anknytning är att känslomässigt leva oss in i barnet och vara lyhörda för barnets känslor. Vi ska göra saker åt barnet innan det är moget att göra dem själv.

Barnets förmåga att lugna sig själv föds ur vårt vyssjande, ­vaggande och tröstande. Barnets förmåga att sparka i marken ­istället för att klippa till någon med spaden härrör ur att vi dess­förinnan har stoppat barnet tusen gånger när det har varit på väg att slå, och på att vi har lugnat när barnet har varit argt.

Föräldrabeteenden som stärker en trygg anknytning är att vi finns för barnet när det är ledset, oroligt eller behöver lugnas, och detta verkar vara minst lika viktigt på nätterna som på dagarna. Att vara fysiskt nära barnet – att amma länge, att flaskmata i famnen med bar hud, att bära och sova nära varandra – kan också vara positivt. Men anknytningen skadas inte om man pratar i mobilen eller inte är konstant fokuserad på barnet, inte heller om barnet trivs bäst med att sova i egen säng, åka framåtvänd i vagnen eller gillar mer att vara på golvet än i famnen.

Forskning har visat att vi missförstår hälften av barnets signaler under det första året, och att det är optimalt. Det ska alltså vara så. Men ibland, och framför allt när barnet behöver oss känslomässigt, ska man finnas där och lyssna in barnet med öppna sinnen. Därför ska man snabbt söka hjälp om man som småbarnsförälder är deprimerad, ångestfylld eller har andra psykiska symtom.

Signaler som du kan vara uppmärksam på är om du kan njuta av ditt barn och känna nyfikenhet inför hans utveckling. Han behöver den bekräftelse som det innebär att du njuter av honom, och din nyfikenhet på honom visar att du känner förtroende för hans utveckling och kapacitet.

Ett annat tecken på att du svarar lyhört på hans behov är att det känns lite svårt att lämna honom när han är ledsen eller orolig.

Som du ser är anknytning egentligen något väldigt basalt och okomplicerat. Eller kanske snarare något så sofistikerat att vi inte ens märker det när det funkar.

Skulle du trots detta oroa dig – prata med bvc! De kan en massa om sådant här men pratar sällan om det.

LÄS OCKSÅ: Anknytning – så funkar det

Jag önskar verkligen att vi kunde avdramatisera anknytningsspöket och ta ner det till vad det faktiskt är: föräldrar som kan njuta av sina barn och vara deras trygga fästen i världen.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.