Har vår 1-åring en diagnos?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Vår dotter är så svår att natta – jag oroar mig för en diagnos

Hjälp, vi vet inte vad vi ska ta oss till! Vår livfulla lilla tjej på snart 13 månader går inte att natta längre. Hon är en enormt nyfiken och aktiv tjej, men hon kan inte sitta stilla. Hon klättrar och hoppar överallt. Hon har också svårt att fokusera, vandrar ofta från leksak till leksak och är kräsen med maten. De senaste veckorna har hon varit enormt mammig.

Sedan 8 månaders ålder har hon varit väldigt svår att natta. Plötsligt fick hon panik när vi gick in i sovrummet. Hon har alltid varit orolig vid insomning, men inte på det sätt som det blev då.

Vi prövade allt, men inget funkade. Till slut lade jag henne i min famn när jag satt i soffan framför något tecknat på teven, och då somnade hon. Jag vet att det inte alls är bra att somna framför teven, men det var det enda som funkade – och det har varit ett vinnande koncept tills nyligen, då hon plötsligt fick panik även i min famn i soffan. Hon vill liksom inte sova hur trött hon än är. Hon börjar genast krypa iväg och vill ”härja runt” i soffan.

Vi har prövat sängen igen: panik. Hon gråter/skriker hysteriskt i en timme innan hon somnar hulkande av utmattning.

Vi har en bra rutin före läggning. Hon gillar böcker men tröttnar efter en mening, slänger iväg boken och vill ha en ny.

Att sjunga, bada, massera och liknande är bara att glömma. Den här tjejen vill ha action, all vaken tid! Vi har väntat på att fasen ska gå över, men den kommer bara i ny form hela tiden.

Det känns som att hon har för mycket ”spring i benen” för att kunna varva ner, hur trött hon än är. Lägger vi henne tidigare jagar hon upp sig ännu mer eftersom hon då inte är tillräckligt trött. Och hur vi än gör blir hon till slut övertrött.

Behöver vi vara oroliga? Kan detta gå över av sig självt? Som du säkert förstår oroar jag mig för någon diagnos.

Undrande

Läs också: Otrygg anknytning – hur vet man om barnet har det?

Barnpsykolog Malin Bergström svarar: ”Nu är det dags att sätta en ny vana”

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Oavsett om det här går över ”av sig självt” eller inte behöver ni hitta sätt att hantera era kvällar.

Din stora uppgift med din aktiva, pigga och utåtriktade lilla flicka är att hjälpa henne att stanna upp, hålla kvar sin uppmärksamhet, varva ner, komma till ro och stänga av. En grundhållning för dig behöver vara att inte pröva allt, utan att pröva en sak under lång tid, så bestämt att hon inte kommer undan.

Men innan jag skriver mer konkret om nattningarna vill jag kommentera några andra saker i ditt brev.

Det första är att du oroar dig för att din dotter har en diagnos. Många föräldrar med aktiva barn oroar sig över adhd eller hyper­aktivitet. Och jag tror att den oron lägger ett onödigt raster över din tillvaro och ditt sätt att se på din dotter.

Läs mer: Jag är rädd att förstöra mina barns barndom

Barn diagnostiseras visserligen inte med sådana diagnoser i så här låg ålder. Och bland barn i förskoleålder (ofta från ungefär 4 år) som får adhd-diagnos tas diagnosen ibland bort när barnen har blivit större, eftersom barn kan vara aktiva och ha svårt med uppmärksamheten som små men sedan mogna och inte längre ha några problem i skolåldern.

Barns uppmärksamhetsspann och aktivitetsnivå kan alltså förändras över tid. Men trots detta tycker jag att du ska träffa en barnläkare – det ger dig möjlighet att berätta om din oro, ställa frågor och få din dotter undersökt, vilket i bästa fall kan hjälpa er.

Det andra jag vill kommentera är det du skriver om att du ”förstås vet att det inte är bra om hon somnar framför teven med dig”. Men hallå, där tycker jag att du är alldeles för sträng mot dig själv! Du har en livfull flicka som älskar sin mamma, är social, pigg och leksugen, alltså en fantastisk liten person. Och du är en kärleksfull förälder som inte vill något annat än att fostra din dotter på bästa sätt. Er utmaning har du löst på ett smidigt och mysigt sätt så att din dotter kommit till ro i din varma famn.

Var stolt över din påhittighet och glöm alla skolor om att hon borde somna på egen hand omgiven av hemsnidade, ekologiska träleksaker. Om vi inte är pragmatiska som föräldrar blir livet en jämmerdal. Perfekta familjer där livet är som en psykologibok finns inte – och om de fanns skulle de antagligen inte vara bra för barn.

Istället tänker jag att ni hittade en lösning på nattningen som funkade bra för er. Men precis som alla vanor med småbarn slutade den att funka efter ett tag. Därför att din dotter utvecklats. Så nu är det dags att sätta en ny vana med en envishet som övergår hennes.

Jag föreslår ett upplägg ungefär så här. Lägg dig med henne i er säng. Det vill säga, bortse helt från hennes panik inför sovrummet. Håll henne tryggt i famnen så kommer hennes reaktioner att lägga sig. Jag menar inte att förringa att hon reagerar, men det är viktigt att inte backa eftersom det bekräftar hennes rädsla. Tänk istället att du minsann ska visa henne att det är mysigt.

Upprepa ett mantra för dig själv i huvudet om det behövs, som till exempel ”Jag är trygg och stadig och hjälper henne att komma till ro”. Sjung, nynna eller humma och håll i henne när hon försöker krypa iväg. Om hon gråter eller skriker tar du henne i famnen så mjukt det går och lägger eller halvlägger dig med henne. Säg ingenting utom lugnande saker som ”Såja, sova, gumman” eller andra nonsensord med ett enda syfte – att få henne att lugna sig. Ibland funkar det att inte säga något alls utan att istället bara andas tungt, som man gör när man sover.

Och sedan – bara fortsätt, utan att rucka en tum. Du kan ha ett glas eller en flaska vatten på sängbordet om hon behöver få en slurk, men annars: Bara fortsätt kväll efter kväll, tills vanan har satt sig.

Läs också: Känner barn sig svikna när de lämnas på förskolan?

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.