Förbereda 2-åring på att bli storasyskon – hur?

Hur introducerar man småsyskon på bästa sätt?

Jag väntar mitt andra barn och tänker mycket på hur det ska bli att få ett syskon i familjen. Vårt första barn kommer vara runt 2 år när bebisen kommer.

Vi ser såklart otroligt mycket fram emot att få ett till barn, men en nyfödd kräver ju sitt och jag kan oroa mig för hur vårt första barn kommer reagera och påverkas. Han är ju van att få precis all vår uppmärksamhet och kärlek!

Finns det något vi kan tänka på för att göra introduktionen av syskonet så rolig, kärleksfull och smidig som möjligt?

Jag har läst att man gärna ska låta storasyskonet vara med vid vardagliga händelser som blöjbyten, och att man ska undvika att säga “försiktig” varje gång den stora vill klappa eller hålla bebisen. Finns det andra tips, eller fallgropar att undvika?

Vi försöker prata om att “mamma har en bebis i magen” och att det snart kommer en bebis till vår familj, men jag vet inte hur mycket den stora förstår… Det känns svårt att förbereda en 2-åring.

Emelie 

Barnpsykolog Malin Bergström: Storasyskon behöver vägledning

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Grattis till ett kommande syskon! Det är nog den finaste gåva man kan ge sitt barn, om du frågar mig.

Omställningen i att bli fler, att få en ny person i sin familj, innebär ännu mer kärlek. Men den är också känslomässigt omtumlande, åtminstone i början. Allt är liksom nytt, dessutom för alla i familjen samtidigt. Det är en jätterolig förändring förstås, men det lilla storasyskonet behöver vägledning i hur hen kan bli världens bästa storasyskon.

Innan lillasyskonet kommer är det fint att berätta som ni gör, att läsa en bok om att få syskon och att så småningom plocka fram bebiskläder. Redan nu, där inne i magen, känner lillasyskonet faktiskt igen storasyskonets röst så att sjunga tillsammans för bebisen kan vara fint.

Lika viktigt är det att du låter magen ta plats, så att säga. När den blir större visar du ert lilla storasyskon att du inte orkar bära, jaga och leka som vanligt, och du berättar att det beror på att du har en bebis i magen. Då får ert lilla storasyskon en gradvis introduktion till hur det kommer att bli sedan, när lillbebisen är född. Intuitivt kan man vilja göra tvärtom, kämpa för att hinna ge ettan så mycket som möjligt. Men då missar man chansen att göra omställningen mer gradvis för barnet.

Det kan förstås kännas avigt även att säga att det är syskonet som hindrar en från att bära och busa. Kanske tänker man att det skulle kunna bidra till svartsjuka. Men jag tycker att det smidigaste och mest renhåriga mot små storasyskon är att förbereda dem inför verkligheten.

Ett småsyskon kräver mycket tid och kärlek av sina föräldrar. Det är baksidan för ett litet storasyskon. Belöningen, att det finns ännu fler att älska, någon att leka med och att man blir lika många barn som vuxna i familjen, kommer först lite senare.

När små storasyskon reagerar på att få syskon tänker vi ofta att de är svartsjuka och känner sig utsparkade som älgens fjolårskalv. Men jag tror faktiskt att det främst är förändringen de reagerar på, att man plötsligt är mer upptagen som förälder och att den där oändliga uppmärksamheten inte längre är lika oändlig. (Det där sista ser jag faktiskt bara som positivt även om det kan kännas lite stökigt innan man landar. Att ge våra barn uppmärksamhet är liksom vårt sätt att uttrycka kärlek. Vi vet vilken roll vi spelar som föräldrar och är noga med att sätta våra barn i centrum. Det är förstås fint. Men att dela uppmärksamhet med syskon ger i mina ögon barn ännu mer, förutsatt att man som förälder orkar se varje enskilt barn förstås. Att syskon delar föräldrarnas uppmärksamhet betyder ju både att de får den, i tillräckliga doser, och att de får allt det som ett annat barn ger.)

Förutom förberedelserna ser jag vägledningen till att bli världens bästa storasyskon som det viktigaste när familjen växer. Ibland är vi så upptagna av alla känslor och omställningar att vi missar just vägledningsbiten och liksom hoppas att det bara ska ge sig. Men en liten 2-åring behöver vårt stöd i alla nya situationer.

En del av vägledningen är att visa hur glad man är över bebisen och att förutsätta att också storasyskonet ska älska nykomlingen. För vissa små storasyskon innebär omställningen en storm av en massa olika känslor, känslor de självklart har rätt att känna och uttrycka. Men att de tydligt vägleds in i att det är något härligt som hänt och att det är en älskad liten person som kommit, hjälper dem att navigera bland känslorna.

Tvärtemot de råd du har fått om att inte tjata om ”försiktigt” tycker jag att man också här tydligt ska vägleda barnet. Vi har extremt starka skyddsinstinkter kring en nyfödd och dem tycker jag vi ska använda. 2-åringar förstår inte hur ömtålig en bebis är, det måste vi lära dem. Att vaka som en hök sänder kanske inga positiva signaler men det gör att vi kan undvika skäll och sura miner om det råkat gå för hett till. Jag tycker man ska tänka ungefär som när man lär barn trafikvett. Det är kanske inte jättekul att stanna vid röd gubbe men ändå alldeles nödvändigt.

Däremot älskar jag rådet om att låta storasyskonet vara med och ta hand om bebisen. Storasyskonet kommer att vara en av de viktigaste människorna i er lilla bebis liv och det är en stor och viktig roll att få spela.

Efter något halvår brukar den positiva spiralen mellan syskonen snurra av sig själv eftersom småsyskon ofta är de som skrattar högst åt storasyskons tokigheter och är mest imponerade av någon som redan kan klättra och dansa. Men redan från början kan storasyskonet få vara viktig genom att hämta strumpor och klappa någon över ryggen som behöver rapa.

Vilken vägledning storasyskonet behöver beror förstås på hur hen reagerar. Det kan variera från totalt ointresse till fanatisk besatthet. En del små storasyskon blir alldeles upp och ner och behöver mycket närhet och stöd från föräldrarna medan andra lever på som om inget direkt hade hänt. Men i de flesta syskonfamiljer är de första månaderna speciella.

Min rekommendation är därför att lägga ner alla stora uppfostringsambitioner och sunda vanor under den första tiden. Kanske slappar ni till er med både skärmtider och matlagning från grunden för att i stället lägga tid på att låta alla relationer sätta sig. Att dela upp sig och få stunder med ett barn i taget är fint när man är två föräldrar. Reagerar storasyskonet på omställningen brukar det underlätta att se till att varje dag få en mysig stund på tu man hand tillsammans. Sådana mysstunder är guld värda när det gäller att återknyta värme och närhet och brukar gå att få till om man är två föräldrar.

Till sist önskar jag er en fin första tid tillsammans! Att det kommer nya små människor till världen är den bästa trösten under det här prövande året!”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

LÄS MER: ”1-åringen vill bara vara hos sin mamma – får panik”

LÄS MER: ”Känner mig hemsk – har vi varit för stränga?”