Min man vill inte ha vår dotter i sängen

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Är jag för överbeskyddande?

Jag och min man har blivit oense om vår 1-åriga dotters sovrutiner, och jag är osäker på hur jag kan hitta ett sätt som vi båda trivs med och som är till vår dotters bästa.

Jag ammar och har ingen brådska att sluta. Vår dotter vaknar fortfarande på nätterna och vill amma för att somna om. På kvällarna får jag henne för det mesta att somna i sin egen säng, som står i vårt sovrum. Ofta somnar hon själv, men ibland, om hon har svårt att komma till ro, ammar jag henne till sömns och lägger sedan ner henne i hennes säng. När hon vaknar på natten flyttar jag henne till vår säng där hon sover resten av natten.

Jag började låta henne sova i vår säng eftersom både hon och jag själv får mer vila på det sättet. Nu har min man börjat tröttna på att ha vår dotter i sängen. Han vill att vi lär henne att sova hela natten i sin säng.

På dagarna tar vår dotter ofta sina tupplurar i vagnen. I perioder har hon kunnat somna i sin säng även på dagarna, men på sistone, när hon har varit väldigt aktiv med att öva på att stå, är det svårt att få henne att ens ligga ner länge nog för att somna själv. Nyligen har hon också börjat i förskola, och även om de går med på att vid behov lägga henne i vagnen även där så behöver hon kunna somna själv i en säng. På förskolan löser de detta med att lämna henne i sängen gråtande och titta till henne var tionde minut tills hon somnar – om det inte går mer än en halvtimme; då tar de upp henne och testar igen senare.

Min man vill att vi ska göra samma sak hemma: lämna henne ensam i sängen och låta henne gråta tills hon lär sig att sova där.

Jag är generellt väldigt emot metoder som innebär att man lämnar barnet att gråta. Jag har också väldigt svårt för det känslomässigt, eftersom det gör mig väldigt ledsen och stressad att höra henne gråta – och jag tror att det finns en naturlig anledning till att jag som mamma inte vill lämna mitt barn att gråta, att det är en instinkt som jag ska lyssna på.

Nu undrar jag om jag är för överbeskyddande. Borde jag vara mer strikt med hennes sovrutiner? Borde jag sluta amma henne till sömns och låta henne sova i vagnen? Finns det någon medelväg som kan funka bättre för oss alla?

Veronika

Prata prestigelöst med din man

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Du har så väl formulerat frågor som småbarnsfamiljer över hela världen brottas med: dels hur man ska göra med barnets sömn, dels hur man ska kompromissa som föräldrar.

Just det du beskriver, att du vill ha ert barn nära på natten medan hennes pappa tycker att er dotter ska sova själv, tycks vara den situation där åsikterna oftast går isär, enligt forskare. Precis som hos er är det oftast pappan som tycker att barnet ska sova själv, medan mamman vill ha barnet nära.

Det finns två aspekter av din fråga som jag vill beskriva, om du orkar med en utläggning.

Det ena aspekten handlar om hur föräldraskap utvecklas. Innan vi får barn har många av oss idéer om och principer för hur barn borde uppfostras. Vi tittar på grannarnas bråkiga ungar och tänker att vi minsann skulle ha styrt upp det där om det hade varit våra barn. När vi sedan får barn kommer de flesta av oss, över tid, att släppa principerna och istället utveckla ett lyhört föräldraskap som passar vårt eget barn och oss själva. Plötsligt ter det sig mer komplext att styra upp sådant som bråk och sömn, eftersom vi har blivit känslomässigt involverade och tar med barnets känslomässiga reaktioner i våra beslut.

Detta är en intuitiv och känslomässig process. Därför är den svår att sätta ord på. Det lyhörda föräldraskapet utgår inte från den välformulerade hjärnbarken; det är en spegling av och en inlevelse i barnets behov.

Så här små barn har inte tillgång till ord eller avancerade hjärnstrukturer. Vi läser av dem ordlöst, med inlevelse, känslor och spegelneuron (en särskild sorts nervceller i hjärnan, redaktionens kommentar). Att beskriva sitt föräldraskap kan därför vara svårt. Om man ifrågasätts blir man förvirrad och börjar, precis som du, tvivla och undra om man är överbeskyddande och borde vara striktare. Det blir en krock mellan den förnuftiga hjärnan som beskriver och ser saker utifrån och den intuitiva där föräldraskapet utvecklats.

I vårt samhälle vinner nästan alltid den rationella, tänkande hjärnan – även om det vi diskuterar är bebisar och alla våra signalsystem står på rött och skriker ”Stopp! Nej! Det här är fel fast det låter förnuftigt!”.

Om man som förälder har en medförälder som lever närmast barnet kan man behålla en mer rationell, uttänkt typ av föräldraskap. Det är nämligen först när man på egen hand tar hand om sitt barn som det säger klick och det lyhörda föräldraskapet utvecklas.

Så länge det finns en annan lyhörd förälder vid ens sida kan man alltså, precis som folk som inte har barn, hävda att det väl bara är att göra på det ena eller andra viset för att styra upp barnets uppfostran. Och det vore väl skönt om barnuppfostran hade varit så enkelt! Men forskning visar entydigt att barn behöver det här lyhörda, svårbeskrivna föräldraskapet. Så här små barn mår helt enkelt inte bra av rationella lösningar utan behöver inlevelse och känslomässig närhet.

Med denna utläggning menar jag alltså att din man antagligen skulle ha haft en mindre rationell syn på var er dotter ska sova om inte du, med din lyhördhet, hade funnits. Hade han tagit hand om er dotter på egen hand skulle det troligtvis vara lika svårt för honom att lämna henne ensam i en säng.

Ett sätt att få en större samsyn som föräldrar är att turas om att vara föräldralediga. Forskning har visat att det ökar förståelsen föräldrar emellan. I ert fall kanske ni har gjort så men har olika synsätt ändå.

Ytterligare en pusselbit i ditt dilemma är att varken 1-åringar eller äldre barn sover i sina egna sängar utan att någonsin gråta och ropa på sina föräldrar, även om man låtit dem skrika förgäves några nätter. Allt barn upplever avspeglas i deras sömn. För att känna sig trygga behöver de närhet, och den fortsätter de att fråga efter. En studie har visat att ungefär åtta av tio svenska barn sover i föräldrarnas säng hela eller delar av natten fram till 8 års ålder. Så den sömnsituation ni idag har är egentligen en gudagåva. Din dotter får amma och vara nära, vilket är en perfekt grund för hennes trygghet och självständighetsutveckling – och du sover okej.

Jag reagerar faktiskt också på förskolans sätt att få henne att somna. Din dotter är så liten och allt är nytt för henne i den intensiva miljön på förskolan. Att få stöd av personal som lugnar och tröstar vid vilan tycker jag borde vara en mänsklig rättighet.

För att göra detta än mer komplicerat vill jag nu säga något om den andra aspekten. Nämligen att forskning också visar att det är gynnsamt för barn att ha flera föräldrar eller nära vuxna med lite olika inställning. Det ger dem en bredare erfarenhet av nära relationer, och när du och din man kompromissar och hittar en samsyn lär sig er dotter något viktigt om mänskliga relationer. För även om det lyhörda föräldraskapet absolut är grunden så behöver barn också, åtminstone på sikt, struktur och gränser. Med det menar jag att det är värdefullt för er dotter om ni kan prata ihop er.

Summa summarum tänker jag så här: Lyssna på din instinkt. Bit ifrån om någon antyder att du är ”överbeskyddande”. Sätt ett barnpsykologiskt verk i händerna på den som inte förstår. Beskriv vilket gediget arbete, under timmar och månader, som ligger bakom din känslomässiga lyhördhet. Beslut som fattas utifrån den lyhördheten har världens samlade forskarkår i ryggen.

Men, samtala också prestigelöst om detta med din man. Hör efter vad hans inställning beror på. Handlar det om principer? Är han orolig att er dotter ska bli osjälvständig? Längtar han efter att få sova nära dig, eller sover han dåligt med henne i samma rum?

Principer och självständighetsutveckling kan ni i bästa fall prata ihop er om. Kanske behöver han mer kunskap? Sover han dåligt kan ni kanske hitta en praktisk lösning och om det är dina kramar han längtar efter kanske det går att ordna?

Om ni kan hitta en samsyn kring er dotters sovande, och en ömsesidig respekt för varandra som föräldrar, har ni lagt en fin grund för ert fortsatta gemensamma föräldraskap.

Här finns fler artiklar om barn och sömn!