Finns det risker med att syskonen kommer tätt?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Jag undrar om det kan bli allvarliga konsekvenser av att tre syskon är nära i ålder?

Våra döttrar kommer att vara 4 år respektive 19 månader när deras lillasyster eller lillebror föds. Det är främst mellanbarnet jag har funderingar kring. Jag har hört och läst så många olika åsikter kring att ha barn nära i ålder – främst skrämselpropaganda faktiskt.

Jag är också orolig för att mellanflickan ska bli bortglömd (eller framför allt känna sig bortglömd) eftersom småsyskonet kommer att vara så nära i ålder och kräva ”sitt”.

F 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Skrämselpropaganda finns det gott om när det gäller föräldraskap. Framför allt som mamma kan man ju knappt lyfta en tesked innan man påstås ha skadat sina barn för livet. Och att syskon, och framför allt positionen som mellanbarn, skulle vara problematiskt är en tes som har hängt med länge.

Själv tänker jag, utan att raljera, att den allvarligaste konsekvensen av att ha flera syskon nära i ålder är att man får leka mycket.

För mig är syskon en gåva för barn. Något som ger oändligt mycket mer än det tar. Jag tror helt enkelt att barn gillar barn och att vi som föräldrar blir itutade en överdriven tro på vår egen betydelse.

Missförstå mig rätt, självklart har man som förälder ansvar för och makt över relationerna mellan sina barn. Men all kreativitet, kärlek, bus, bråk, lek, gråt och skrik som barn har för sig sinsemellan är man inte särskilt delaktig i. Och allt det är deras livsluft.

Forskare har intervjuat skolbarn om deras förskoletid. De frågade barnen hur de mindes personalen och de ordnade aktiviteterna – men märkte snart att de ställde fel frågor. För det barnen pratade om var de andra barnen och allt som de hade hittat på ihop.

Jag tror att det är allt det där som pågår barnen emellan, utan vuxeninblandning, som gör att studier visar fördelar för barn med syskon. För all den där leken (och alla de där bråken) ger sådan intensiv träning i socialt samspel och empati tillsammans med andra som är på samma nivå som en själv.

Men för att allt det där ska blomma behöver du förstås vilja och orka. För barn och syskonkärlek frodas bara om det finns kärleksfulla vuxna som orkar stå för rutinerna och ruljangsen så att barnen kan få vara precis så omedvetna som de ska få vara.

Och någonstans i ditt brev tycker jag mig kanske läsa in en glädje? Låt den i så fall spira, och låt oron över hur du ska räcka till och hur barnen ska ta det härja och mala på. För sådana här förändringsprocesser kan man inte skynda förbi. De behöver få snudda vid ens innersta önskedrömmar och explodera i katastrof­scenarion om hur ens barn ska bryta ihop eller vända sig ifrån en. Men om det blir riktigt jobbigt någon gång ber jag dig att tänka på det jag skriver nu: Bara det faktum att du tänker på hur det kommer att vara för din nuvarande lilltjej att hamna i mitten av syskonskaran vaccinerar henne mot försummelse.

Och sedan, när den där bearbetningen har fått älta runt – och kanske dessutom har kryddats av graviditetens känslosvängningar – föreslår jag att du läser vad jag har skrivit i min bok Lyhört föräldraskap om att bli syskonförälder. För när trean kommer är det viktigt att du lägger undan katastroftankarna om älgkon som sparkar ut fjolårskalven och att du istället vägleder din lilla mellan­tjej. Då är det nämligen dags för nästa steg: att visa henne hur hon kan bli världens bästa storasyster.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.