Far vårt barn illa av att vara i sitt rum länge?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Min snart 4-åriga dotter får kraftiga utbrott när saker inte går som hon vill. Det kan vara allt från en banan som är för liten till att hon inte känner att en viss jacka är bra den dagen, eller att hon inte vill gå in efter att ha varit ute och lekt. Hon har också en tendens att slåss när hon blir arg, men hon har aldrig fått sådana utbrott på förskolan, hon har bara slagit oss i familjen.

Jag har prövat allt men vet inte vad som är rätt. Det hjälper inte att låta henne få sitt utbrott och sedan prata med henne, hon liksom stänger av då och kan i stället för att bli lugn börja slåss eller vrålskrika. Jag har också prövat att ta in henne på sitt rum tills hon har lugnat sig, och jag har prövat att nonchalera utbrottet.

Jag vet att det säkert hör ihop med hennes ålder men vill ha tips på vad man kan göra. Jag står maktlös och som ett frågetecken. Hon går liksom under i sina utbrott, och det gör så ont i mig.

Idag nöp hon mig igen och slog på mig vid matbordet – för att hon inte fick hälla ut vattnet på bordet och kladda. Jag lyfte in henne på rummet och sa att hon fick stanna där tills hon bad om ursäkt. När hon var lugn gick jag in till henne och sa åt henne att be om ursäkt (men inte med de orden, hon hatar att säga förlåt och gör det sällan, hon ger hellre en kram och jag sa att hon fick göra det med). Detta tog ungefär en timme, utan ett förlåt i slutändan – men hon förstod att det hon hade gjort var fel. Sedan satt vi och spelade och hade det mysigt.

Kan hon fara illa av att jag håller henne på rummet så länge? Är det fel? Vad skulle jag ha gjort i stället?

Hon var ledsen cirka fem minuter av den timme hon var på sitt rum, sedan var det enbart envishet (hon är väldigt envis).

Bortsett från när hon har sina utbrott är hon en glad, positiv, rolig och duktig tjej.

Vill bara bolla lite och få råd 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag håller helt med om att utbrotten säkert beror på din dotters ålder! Hon vet också att det är fel att få utbrott och vrålskrika. Det visar hon genom att uppföra sig ”fint” på förskolan, så det behöver du inte lära henne. Jag skulle snarast tänka att utbrotten är hennes ventil efter att hon har hållit ihop så fint under dagen på förskolan. När hon är hemma och slappnar av behöver hon få ur sig alla känslor som byggts upp inom henne.

Att lära sig att behärska sina känslor är en lång process och särskilt utmanande om man råkar vara lite viljestark och ha ett hett humör. Jag råder dig därför att helt strunta i kraven på förlåt och att i stället lägga ditt krut på att förebygga utbrotten när det går och att bemöta dem med förståelse när de ändå brakar lös.

För att kunna förebygga utbrott behöver man förstå när de är under uppsegling. Gör en liten studie under några dagar och se när de brukar komma. Kanske går det då att avstyra åtminstone några av dem.

Kanske kan du, till exempel, göra måltiderna kortare och föreslå att hon går och leker när hon har ätit klart, eller att hon sitter vid bordet med en mobil eller en annan skärm tills ni andra är färdiga? Kanske hjälper det att förbereda henne på att ni snart ska gå in genom att säga att ”Nu ska vi snart gå, men du får åka rutschkana tre gånger till först – ska vi räkna tillsammans?”.

När utbrotten väl brakar loss kan du se om du kan hjälpa henne att lugna sig i stället för att lyfta in henne på rummet. Se vad som händer om du till exempel säger: ”Oj, nu är det mycket bråk i dig, älskling. Du blir så jättearg när du inte får kladda att du nästan vill nypas. Men det får man ju inte. Så kom så ser vi om vi kan sätta oss och göra något mysigt tills det där arga går över.” Kanske är det helt omöjligt när hon är vrålarg, men om du håller dig i närheten kan du se om hon kan lugnas av din röst (”Såja, gumman”) eller åtminstone vara beredd att ta henne i din famn så snart hon har lugnat sig.

Att ni spelar och har det mysigt ihop efteråt låter toppen! Att man hittar tillbaka till varandra igen och gör något fint tillsammans är det viktigaste när barn har mycket utbrott. Att ha trevligt är bättre än att prata om det som hände eller att förebrå henne. Det behövs inte eftersom hon redan vet att det är jobbigt när hon brakar ihop känslomässigt. Kanske säger du i stället ”Oj, vad jobbigt det blir för oss när vi blir så där osams. Men nu har vi det mysigt ihop!” – och så är det inte mer med det.

För att stå ut de dagar när det är extra bråkigt och jobbigt kan du påminna dig själv om att det här faktiskt går över. Och klappa dig själv på axeln och var stolt över att hon redan kan behärska sig på förskolan!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.