Blyg 3-åring – ibland blir det problem

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Hur kan jag hjälpa mitt blyga barn?

Jag vill be om råd angående min 3-åriga son. Han är en försiktig person som lätt känner in stämningar och avskyr att stå i centrum. Inte ens hemma får vi se på när han dansar till barnprogram eller när han sjunger, men han gör gladeligen bägge sakerna för sig själv.

Han är omtyckt på förskolan och har många kompisar, men ingen bästis. Enligt pedagogerna väljer han att leka med dem som han tycker gör roligast saker just för stunden. Men han är också väldigt blyg, något som emellanåt blir ett problem.

När vi träffar människor, även personer han känner ganska väl, blir han ofta sur och tvär, oavsett om det är spontant på gatan eller hemma hos någon vi känner. Han vill inte säga ”hej”, ”hej då” och ”tack” utan kan fräsa, vara otrevlig och spela tuff och arg, fast jag tror att han egentligen tycker att det är kul att träffa de här personerna.

Idag när vi var på kalas hos en av hans bättre kompisar (det var totalt fem barn där med varsin vuxen, så ingen jättetillställning) blev han bara arg och ville inte gå in när vi väl stod i dörren. Innan vi kom dit var han superpeppad och glad, och jag hade berättat vilka barn som skulle vara där. När vi väl skulle gå in blev han jätteblyg och arg och sa att han "inte vill vara med". Han ville inte heller gå hem, vilket jag erbjöd. Efter mycket lirkande och tjat följde han med in och efter 15 minuter hade han jättekul ihop med de andra, även om han ville att jag skulle sitta intill honom vid bordet och även om han höll för öronen när vi sjöng för att han tyckte att det lät för högt.

När vi nu i kväll pratade om vad som gick fel när vi skulle gå in till kalaset sa han att han tyckte att de vuxna var otäcka (han är inget fan av situationer med mycket folk, som till exempel fester), men jag tror också att det spelade in att han hamnade i fokus i och med att alla stod och väntade och tittade på oss när vi skulle gå in.

Hur kan jag hjälpa honom att komma över sin blygsel? Jag vill inte tvinga honom till något han inte tycker om, men vill samtidigt att han ska bli bekväm i sammanhang med fler människor.

Tusen tack för hjälpen!

Maria

Barnpsykolog Malin Bergström: Stärk honom utifrån hans personlighet

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Hej Maria! Tack för en fin fråga om något som berör mig mycket. Jag tycker nämligen så mycket om de personlighetsdrag du beskriver hos din son.

För mig är det obegripligt att egenskaper som att vara blyg och avvaktande inte är högre värderade. När jag till exempel har varit med i anställningsprocesser har var och varannan ansökan bågnat av skryt om social kompetens, trots att arbetskapacitet och engagemang förstås är viktigare än förmåga att babbla bort sin arbetstid.

Men att människor betonar sina extroverta sidor säger förstås mer om samtiden än om dem själva. Det är liksom positivt att vara utåtriktad, framåt och på. Och jag tycker särskilt att det präglar synen på barn. Vi har skapat en barndom som är socialt krävande och där barn förväntas glädja sig åt samlingar, luciatåg och sommaravslutningar. Det är som att vi premierar ena ändan av spektrumet av personlighetstyper och glömmer att de flesta av oss är lite mittemellan-utåtriktade och att vissa av oss faktiskt inte är utåtriktade alls.

Nu är ju världen som den är och din uppgift som förälder är att boosta din son med bästa möjliga förutsättningar att gilla världen. Ändå vill jag börja med att typ skrika: ”Nej, hjälp honom för guds skull inte att komma över sin blyghet! Stärk honom istället utifrån hans alldeles utmärkta personlighet!”

Och hur gör man det? En fin grundinställning är att vara medveten om de fördelar som hans avvaktande stil har, samtidigt som man hjälper honom över de vägbulor han stöter på. Att tänka efter och läsa av innan man kastar sig in i saker för förstås mycket gott med sig. Att ha integritet snarare än att drunkna i sug efter bekräftelse likaså. Så det är grunden. En grund som stärker hans självkänsla.

Samtidigt vill jag påpeka att det är viktigt att inte förväxla blyghet med dålig självkänsla. Det finns inga självklara samband mellan självkänsla och personlighetstyp. Utåtriktade barn kan dölja bristande självkänsla bakom sin sociala kompetens och blyga barn kan ha hur stark självkänsla som helst.

Det är heller inte säkert att ett barn upplever sin blyghet som ett problem. Ibland tror vi att alla barn vill vara med och leka men, precis som bland vuxna, finns det barn som gillar bäst att pula själva eller med enstaka, utvalda vänner. Det är förstås viktigt att respektera.

Men utmaningarna då? För de finns ju och dem behöver du förstås hjälpa honom med. Om det, till exempel, låser sig för honom att säga saker som ”hej”, ”hej då” och ”tack” kan du hjälpa honom med en strategi som är socialt acceptabel men mindre utmanande för honom. Kanske kan det funka att höja en hand till hälsning samtidigt som han tittar ner/bort. Kan han klara att nicka med huvudet samtidigt som han håller blicken fäst i marken?

Att han behöver tid på sig att bli bekväm i nya situationer kan du underlätta genom förberedelse. Kanske säger du att ”När vi kommer in på kalaset kan du och jag sitta på soffan en stund innan vi ger presenten”. Du kan också påminna honom inför utmanande situationer: ”Du vet att det brukar kännas jobbigt i början, därför tar vi det lugnt nu, tills det lossnar för dig.” Och kanske ser man över rutinerna på förskolan så att han kan få smyga in lite diskret vid lämningar.

Andra situationer där han kan behöva stöd är när du märker att han gärna VILL göra något men att blygheten kommer i vägen. I sådana situationer kan han behöva hjälp med konkreta strategier. Att få tid på sig i början, att få närma sig stegvis, att vara nära dig eller att det finns en trygg kompis som han kan hänga med i större sociala sammanhang är exempel på sådana strategier.

Det är fint om ni så småningom kan bli ett team som förbereder honom. Sociala skills är inget man behöver vara född med utan något som alla kan lära sig. Man behöver bara lite träning om man inte är en naturbegåvning. Om du lägger upp det så med honom, på hans nivå, så lär han både känna sig själv och hittar strategier i situationer där han inte är som fisken i vattnet.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.