Är det för tidigt att börja jobba när barnet är 9 månader? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Jag har varit hemma på heltid med vår 8 månader gamla son. Om en månad ska jag börja jobba och hans pappa ska vara hemma med honom istället. Men jag har läst mycket om att barn har en period av separationsångest från 8 månader, så nu undrar jag om det är för tidigt för mig att börja jobba. Blir det traumatiskt för vår son?

Malin

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Trots att jag är barnpsykolog är jag lite kluven till en del av våra teorier om barns utveckling. Bland annat för att de har ändrats en hel del bara under mina 20 år i yrket. När jag gjorde min psykologpraktik fick jag till exempel lära mig att inskolning i förskolan var en katastrof vid 18 månader på grund av ”individuationsfasen”. Jag har glömt vad den fasen innebar men har träffat tusen barn som skolats in både vid 18 månader, tidigare och senare och aldrig märkt av någon individuation som har gjort det extra svårt. Däremot har jag märkt att barn är olika och att personligheten och miljön på förskolan ofta är mer betydelsefull än barnets ålder.

Självklart finns det kunskap att hämta från utvecklingspsykologin, och vissa saker vet vi är gemensamma för barn vid olika åldrar –men faserna präglas både av barnets personlighet och av miljön omkring barnet.

Separationsångest, som ibland också kalla(de)s 9-månadersångest, innebär att barnet blir extra medvetet om var man som förälder är, att det behöver mer närhet och blir mer avvaktande mot folk det inte känner. Teoretiskt tänker man att fasen har samband med barnets första anknytningsrelationer och att den är ett skydd när barnet börjar krypa och kan ta sig fram själv. Rädslan att vara ifrån föräldern skyddar alltså barnet från att krypa iväg ut på farligheter.

Under de senaste åren har jag sett den här typen av reaktioner hos betydligt yngre barn. Jag undrar om det kan vara så att vår föräldraledighet och föräldrars kunskap om anknytningsrelationer och barns behov bidrar till att barn tidigare blir medvetna om vilka som är deras trygghetspersoner och vilka de inte känner och därför ska passa sig för. Men det är bara min spekulation.

I ert fall är det inte bara tidpunkten för när den här perioden infaller och din sons personlighet som är betydelsefullt. Än viktigare är det att den din son ska tillbringa sina dagar med inte är någon främling utan en av hans anknytningspersoner – hans pappa. Honom känner han redan och är anknuten till.

Jag ser ingen orsak till oro utan tänker att det är en gåva för er lille pojke att få bli omhändertagen av två kärleksfulla föräldrar som han får komma lika nära fast på två helt olika sätt.

Sedan är det förstås en omställning för både barnet och en själv när man byts av som föräldralediga. Det tar ett par veckor innan alla vant sig vid den nya ordningen. Särskilt starkt kan de förändringar som minskar närheten mellan barnet och en själv kännas. Det är på något sätt självklart att man känner viss vånda inför att vara ifrån varandra när man just ägnat all sin tid åt att komma varandra riktigt nära. Men det är genom att ta oss igenom förändringar som vi växer tillsammans och fördjupar våra relationer. Det finns ingenting statiskt med små barn (där är jag med utvecklingsteoretikerna till hundra procent). Allt är utveckling och förändring. Och när vi senare ser tillbaka på sådana här omställningar kan vi ofta se vilka vinster de medfört, även om vi fasade för dem innan de skedde.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!