Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Behöver vi vara mer auktoritära?

Behöver vi vara mer auktoritära mot vår 1,5-åring? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.  

Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågor.
Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågor. Foto: Stefan Tell

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Fråga:

Vi har en son på snart 18 månader. Både jag och hans pappa vill ha ett så lyhört och respektfullt föräldraskap som möjligt. Jag har läst en del i din bok Lyhört föräldraskap, Jesper Juuls Ditt kompetenta barn och på Petra Krantz Lindgrens blogg En annan du, vilket gett mig mycket inspiration. Men på ett område känner jag mig villrådig.

Vår son är väldigt aktiv och sitter sällan stilla några längre stunder. Han började tidigt klättra ur sin barnstol och vill gärna upp och röra sig några gånger under varje måltid. Senaste månaden har han börjat säga ifrån lite mer (ofta mycket kraftfullt) vid till exempel påklädning och vagnåkning. Först visste vi inte hur vi skulle göra. Ofta slutade det med att vi tvingade på en gallskrikande unge overallen, och varje gång kändes det lika fel.

Jag hittade till slut en strategi där jag berättar för honom vad som ska hända en stund innan, upprepar det några gånger – och när jag sedan till exempel sätter honom i vagnen får det ta lite tid. Under tiden förklarar jag för honom att ”Jag förstår att det är roligt att leka i parken, men nu måste du sitta i vagnen för vi ska gå hem och laga mat och det är för långt att gå”. Jag upplever att det har bra effekt, och protesterna är mycket färre/mildare/kortvarigare.

Min fråga är: Överskattar jag min 1,5-årings intellektuella förmåga med detta förhållningssätt? Behöver man ha ett lite mer auktoritärt förhållningssätt när de är så här små, det vill säga lite mer tvång?

Instinktivt har jag svårt att se att det går att kombinera ett lyhört och respektfullt föräldraskap med ett auktoritärt.

Min fråga kommer sig framför allt av att vi i måltidssituationer än så länge inte har hittat något bra sätt och därför känt oss tvungna till mer tvång. Vi försöker minimera konfliktområdena men har bestämt att vi vill få honom att sitta på sin stol när han har mat i munnen, framför allt för att minska risken för att han ska sätta i halsen. Vi vill också att han är försiktig med bestick och dylikt för att inte skada sig själv eller möbler, och att han inte går iväg med mat i händerna. Ofta försöker vi först säga till lugnt och sakligt att ”så där gör man inte”, men om han sitter och viftar med en vass vuxengaffel (han vill alltid ha våra bestick istället för sina egna) och vill gå ur stolen känner vi oss till slut tvungna att med milt våld tvinga gaffeln ur handen på honom, eller hålla fast honom i stolen eller åtminstone famnen tills han har tuggat ur.

Varje gång jag gör något sådant känns det lite fel, men jag ser inte hur jag annars skulle kunna lösa det.

Hur kan denna typ av våld/tvång påverka honom, ur ett psykologiskt perspektiv? Jag kanske ska tillägga att vår son ännu inte har så mycket begripligt språk, men han verkar förstå mycket och vi har alltid pratat mycket med honom.

Anna

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Ungefär vid din sons ålder behöver det lyhörda föräldraskapet förändras från att vara följsamt och anpassligt till att också innebära att man fast och bestämt visar barnet var skåpet ska stå. Och det är faktiskt inte att överge lyhördheten, utan tvärtom en nödvändig utveckling av den. För nu börjar en ny rolig fas tillsammans!

Er kille visar redan vad han vill. Så snart språket lossnar kommer det att bli ännu tydligare att fler viljor ska samsas i er familj. ­Utmaningen nu är att landa i känslan av att han mår bra av att ni är tydliga. Att vara bestämd med vad man ska göra (till exempel gå hem från parken) och att samtidigt sätta ord på din sons känslor (”Jag vet att du tyckte det var roligt att leka”) är ett idealiskt förhållningssätt. Det gör att din son blir sedd och bekräftad som en person med egen vilja men låter honom samtidigt vila i att han inte behöver ta något ansvar för tillvaron.

Ur ett psykologiskt perspektiv är det alltså avlastande för barn att det finns gränser som skyddar och hjälper dem. Inom de ramarna är er son fri att upptäcka, uttrycka sig och reagera. Fanns inte gränserna, som till exempel skyddar honom från att sätta i halsen eller sticka sig, skulle han göra sig illa och själv utveckla vaksamhet och försiktighet. Barn som inte får vuxnas hjälp blir tvungna att själva hitta strategier för att klara sig och undvika farligheter. Men det sker då på bekostnad av annan utveckling.

Jag tycker därför att era regler vid matbordet låter toppen. Att minimera konfliktytorna men ha ett fåtal gränser som skyddar honom är perfekt vid hans ålder. Att ni sedan måste ta ifrån honom gaffeln och hålla honom stadigt i knät eller i hans stol medan han tuggar är ofrånkomligt. Han känner att ni är tydliga och gör det ni måste utan att i onödan trycka till honom och markera. Och som en konsekvens av all er kärleksfulla tid tillsammans vilar han i känslan av att allt ni gör är för hans bästa.

Hans förtroende har ni vunnit. Utifrån det ska ni nu lära honom allt det man behöver få vuxnas vägledning i när man är så här liten.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?

Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.