Vår bebis vill inte vara hos andra

Bebisen skriker om han är hos andra än pappa och mamma. Ska man låta honom slippa, eller ska man "lära honom"? Föräldrarna tycker olika, barnpsykologen svarar.

Ska vårt barn slippa vara hos andra – eller ”lära sig”?

Vårt barn på 5 månader vill inte sitta i knät på andra.
Så fort någon annan försöker ta honom, eller om vi sätter honom i knät på någon annan, börjar han vråla tills vi tar honom igen. Ibland skriker han så mycket att han inte får någon luft.

Jag och barnets pappa är lite oense om hur vi ska agera. Jag tycker inte att vi ska tvinga vårt barn att vara hos någon som han absolut inte vill vara hos och inte känner sig trygg med. Jag tycker att han ska få ta det i sin egen takt. Hans pappa anser att vi ska låta barnet vara hos andra, även om han blir ledsen – för att han måste lära sig.

Vilket är det bästa sättet att lära barn att vara hos andra?

Mamma MH

Fel lära barn att deras vilja inte räknas

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se.

Barnpsykolog Malin Bergström: Det finns flera perspektiv på din viktiga fråga. Ett är barnets rätt till sin egen kropp och vår respekt för barnets integritet.

Självklart behöver vi ibland tvinga barn till sådant de inte vill, som att vaccineras, ha barnvakt eller att sluta banka med skallran på teven. Men vi ska bara göra det för att det gynnar eller skyddar dem eller andra människor. Att tvinga barn till fysisk kontakt med människor för att lära dem att deras vilja inte räknas, tycker jag är fel. Barn har, oavsett ålder, rätt till sin integritet och sin vilja.

Om vi tänker framåt – hur vill vi då att er son ska reagera när andra människor vill hålla (på med) honom? Jo, vi vill att han tydligt markerar vad han tycker är okej. Det är ett viktigt skydd att kunna stå upp för sig själv och att värna sin kropp och sin person. Lär han sig tvärtom att vara tyst och inte säga ifrån ökar risken att han blir ett lättare byte för illvilliga vuxna, både IRL och på nätet.

Man kan förstås invända att det är skillnad på en bebis och ett äldre barn, liksom mellan släktingar och främmande gubbar i parken. Men jag (och barnkonventionen) tycker inte det. Tvärtom tror jag det är viktigt att lära barn att deras vilja och integritet är viktig från allra första början. Var drar vi annars gränsen för när vi ska börja lyssna på dem?

Men det är precis lika sant att vi också styr våra barn hela tiden. Vi lägger enormt mycket tid och kraft på att lära bebisar att sova på nätterna och inte när det passar dem. Vi styr upp deras matvanor, lockar dem att amma även när de krånglar, introducerar smakportioner fast de helst vill amma, byter blöja fast de skriker, tvingar iväg dem till skolan på morgnarna, hjälper dem att sluta med napp, välling och amning när vi tycker det är lämpligt – och så vidare i all oändlighet. Vi gör det för att det är vårt ansvar och vår uppgift som föräldrar, för att skillnaden mellan oss och våra barn är att vi inte, som de, är fast i stunden utan har hjärnor som tillåter oss att höja blicken och se och tänka på konsekvenser.

Vi styr också våra barn i hur de relaterar till andra människor. Vi visar tydligt vilka vi vill att de ska ty sig till, avbryter dem när de umgås på sätt som är olämpliga (som att ta varandras saker eller slåss) – och att vi hjälper dem med det är en förutsättning för att de ska bli omtyckta och lära sig funka med andra människor.

Grejen är hur vi lär barn saker. Att vi lockar, lirkar och trixar så att de så småningom ska vilja samma saker som vi, istället för att låta dem göra precis som de vill, istället för att lära dem att deras vilja inte räknas. Och precis så – att locka, lirka och trixa – tänker jag att ni föräldrar ska göra med er son och era släktingar. För jag vill också belysa att barn påverkas negativt när man som föräldrar är oense om grundläggande värderingar. Risken finns då att vi istället för att hjälpa vårt barn fastnar i våra olika sätt att se på saken.

Lika viktigt som att vi respekterar våra barn är det alltså att vi också respekterar varandra som föräldrar. Istället för att driva en kamp mellan rätt och fel har vi allt att vinna på att försöka förstå varandras motiv och utgångspunkter. Saker är ju sällan enbart svarta eller vita.

Jag gissar att ditt och din sons pappas olika synsätt inte handlar om att en av er är god och den andra ond. Kanske ser din sons pappa helt enkelt hur ledsen farfar blir när sonen avvisar honom? Kanske vill han att er son ska ”lära sig” för att han är mån om att sonen och farföräldrarna ska få en bra relation? I så fall har han ju skäl som gynnar er son, åtminstone i längden.

Och nu ska jag äntligen bli konkret. Jag föreslår att ni som föräldrar hjälper er son och era släktingar att mötas, istället för att bli oense om rätt och fel. Många barn behöver tid att närma sig andra, det behöver ni förklara för släktingarna. Visa dem också hur de kan gulla med honom medan han sitter i era knän, så att han vänjer sig vid dem och så småningom kan flytta över. Att lirka med barn på det sättet kränker inte på något sätt deras integritet utan är den hjälp de behöver av er föräldrar.

Ett sätt att få en bra balans i sin föräldrarelation är för många att dela på föräldraledighet och ansvaret för barnet. Så länge en är ”expert” och den andra lunkar på efterkälken är maktbalansen skev och det kan göra det svårare att odla det ömsesidiga förtroendet.

Vill man prata ihop sig som föräldrar och få tips om knep kring hur man lirkar med barn finns det också stöd att få via till exempel bvc.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.