Han vill att vi ska ha barnvakt!
Han vill ha barnvakt för att fika eller ta ett glas vin med sin sambo. Hon känner sig inte redo att lämna ifrån sig deras bebis. Barnpsykologen svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Han vill ha barnvakt, jag är inte redo – vad gör man?
I morse kom det som ett slag i magen: Min sambo vill att vi ska ha barnvakt i en timme eller så, för att vi ska få egentid.
Vår dotter är 6 månader och jag är långt ifrån redo för detta. Vad gör man?
Jag har sagt att jag inte klarar av det just nu, men min sambo vill ändå att vi ska göra så. Han tänker en fika eller ett glas vin, bara han och jag.
Jag har sagt att jag inte kommer fixa det, och i stället föreslagit att vi ska ta vara på tiden när hon sover på kvällen. Han menar att jag måste utsätta mig för sådant här för att kunna bli redo. Jag menar att jag inte funkar så och jag vill lyssna på min magkänsla och låta det komma mer naturligt, när jag är mer redo.
Det som gör mig ledsen är att jag i stället för att njuta av denna tid känner mig extremt pressad.
Tacksam för lite råd.
Anonym
Barnpsykolog Malin Bergström: Istället för barnvakt – låt pappan ta hand om bebisen små stunder
”Hej Anonym! Jag blir lite bekymrad när jag läser ditt mejl. För jag får inte ihop den extrema press du upplever som ”ett slag i magen” med det din sambo har föreslagit – en timme på tu man hand. Jag funderar därför över om det finns andra saker som är besvärliga för dig och som bidrar till din starka reaktion.
Har ni till exempel haft en jobbig start i föräldraskapet tillsammans, du och din sambo? Drar ni åt olika håll, har olika behov som får dig att känna dig pressad? Eller finns det andra som pressar dig och har åsikter kring hur du borde vara som mamma? Kanske har ni också en sällsynt känslig liten dotter som behövt vara extra nära dig? Eller har ni helt enkelt inte tillgång till en barnvakt som du känner dig trygg med? Alla sådana faktorer påverkar förstås hur lätt det känns att lämna sitt barn, ens för en timme.
Och tro mig, Anonym, jag vet hur överväldigande det är att bli förälder. Jag vet hur den nya identiteten, kärleken och omsorgen sopar banan med det mesta. Och jag vet hur höjda ögonbryn och kommentarer som ”Ska du ta upp honom nu igen?”, ”Barn mår bra av att få skrika lite” eller ”Vi kan ta honom, du måste se till att komma ut” pressar en. Men det här förslaget kommer inte från någon dinosaurie med föräldraideal från 1950 utan från din medförälder. Och det får mig att fundera över balansen i er lilla familj.
När jag läser ditt korta brev känns det som att ni har hamnat i en dragkamp och som att du behöver strida för att vara med din dotter. Är det så det känns? I så fall föreslår jag att du och din sambo går tillsammans till bvc och pratar med sjuksköterskan där om ert gemensamma föräldraskap. Ett samtal med en utomstående kan underlätta så att båda era perspektiv får bli hörda.
Rent konkret kommer förstås inte din samvaro med er lilla bebis förstöras av att du är borta en timme.
Jag funderar över varför din sambos fråga gör dig panikslagen. När jag läser ditt mejl känns det som ett antingen eller: Antingen är du med er dotter jämt eller så är allt förstört. Jag tänker att det inte behöver vara så, utan att det istället kan vara lite både och.
Din dotter och din identitet som mamma är den självklara basen i ditt liv. Men kanske kan det kompletteras av annat? Som Håkan Hellström och Leonard Cohen sjunger: ”I sprickorna kommer ljuset in”. Lite sprickor, luft och mindre kramp i relationen till din dotter skulle kunna få dig att känna att det faktiskt funkar ändå, och göra samvaron mellan er tre mer avspänd.
Ditt mejl får mig också att fundera på ert föräldrateam och era respektive föräldraskap. Har din sambo en egen relation med sin dotter, oberoende av dig? Eller är det lika svårt för dig att lämna henne med honom som med en barnvakt? Har ni ett gemensamt föräldraskap eller har det uppstått en dragkamp där han försöker ta sig in och du kämpar emot?
Om det senare stämmer är det inte bra för er dotter. Och i så fall är mitt konkreta förslag att ni går varandra till mötes och börjar tänka mer på ömsesidigheten i föräldraskapet.
Jag föreslår att du, i stället för barnvakt, låter flickans pappa ta hand om henne små stunder medan du går ut på ärenden och promenader. Bit ihop om instruktioner och kontrollfrågor och ge honom möjlighet att hitta sitt eget föräldraskap och sin egen relation till sin dotter. Det är bra för henne, som på så sätt får chans till två nära relationer parallellt. Det ökar också ömsesidigheten och förståelsen mellan dig och din sambo, vilket gagnar er relation. Dessutom ökar det din tillit till hans föräldraskap, vilket i sin tur spelar roll för er dotters trygghet med sin pappa.
Jag tror att en större ömsesidighet mellan er kan bidra till att lösa upp den här pressen och klumpen i magen som du känner. Hjälpa er att dra åt samma håll istället för åt varsitt. Om du är med och styr processen där ömsesidigheten mellan er blir större tror jag att det kommer leda till att du blir friare. Du kan säga ”Nej, jag är smickrad över att du längtar efter mig men jag pallar inte att vara borta från vår bebis ikväll”, om du känner så. Eller du kan välja att säga ja för hans skull, tänka att han vill väl och längtar efter dig – för att man alltid kan pröva saker, och för att kompromisser är grunden i alla relationer.
När du vant dig vid att vara borta små stunder och känt att er dotter har det bra med båda sina föräldrar kan det vara dags för er egentid. Och vem vet, kanske har ni då så mycket att prata om att en timme känns för kort.
Varma hälsningar Malin”
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
