Hur mår barn som inte växer upp med en pappa?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga: Mår barn bra av att växa upp med bara en mamma?

Jag är en tjej som i några år har haft ett väldigt sug efter barn. Problemet är att jag inte har någon partner. Eftersom min längtan är enorm har jag börjat fundera på det här med att inseminera sig för att få barn.

Det jag undrar är om du vet hur barn mår av att endast växa upp med en mamma, utan en pappa? Självklart kommer det i så fall att finnas manliga förebilder omkring barnet, och det kommer att vara enormt älskat.

Oron kring detta gör att jag inte riktigt vågar ta beslutet fullt ut. Jag skulle därför vara så tacksam om du kunde svara på hur barn i denna situation mår – inte bara när de är små utan även när de är äldre.

Jag vet att det självklart är individuellt, men finns ju ändå en övervägande sida. Jag vet också att det är ett stort ansvar och mycket jobb att ha barn.

Funderaren

Barnpsykolog Malin Bergström: Ditt barn kommer att vara älskat, mer än så behövs inte

Du avslutar din fråga med att bekräfta att du vet att barn innebär ett stort ansvar och mycket jobb. Jag tolkar det som att du redan är beredd att få din barnlängtan ifrågasatt och behöva förklara och försvara ditt eventuella föräldraskap.

När vi skaffar barn inom en traditionell relation känner vi oss sällan nödgade att förklara och försvara vårt beslut. Men när vi gör det utanför den traditionella ramen ställer vi (och kanske omgivningen) högre krav på oss. Vilket egentligen är lite lustigt eftersom man som singel inte kan slarva sig till ett barn utan behöver genomgå krångliga och ofta dyra processer för att få till det.

Antagligen är den där extra tankemödan och rådbråkandet en del av förklaringen till att barn till solomammor mår så bra, tänker jag. För forskning visar att de barnen mår lika bra som barn som växer upp med två föräldrar. Föräldraskapet är också lika varmt, både enligt förskole- och skolpersonal och föräldrarna själva, visar forskning som har jämfört välbefinnandet hos barn till solomammor med välbefinnandet hos barn som har kommit till genom insemination i lesbiska familjer, genom insemination i heterofamiljer och på sedvanligt sätt i kärnfamiljer.

Faktorer som påverkar barn negativt är om man som förälder mår dåligt och om familjen har ekonomiska eller sociala problem, och där är man som mamma och barn potentiellt mer utsatta om man är ensamförsörjare och allt hänger på ens eget föräldraskap. Det är väl det man känner av när man funderar ett extra varv, vilket man ju gör eftersom det ofta är en långdragen process att skaffa barn genom insemination.

Studier har också visat att det är bra för barn att veta redan från början att de har kommit till genom insemination och att deras senare funderingar kring donatorn hänger ihop med hur de har det med sin mamma. Barn med trygga och positiva relationer till sina mammor har generellt sett mer positiv syn på donatorn och bekymrar sig mindre om sin tillkomst.

Om jag dessutom får säga något själv, inte som forskare och barnpsykolog utan som barnälskare, så vill jag bara säga: KÖR! Du skriver att ditt barn kommer vara enormt älskat, och vet du, mer än så behövs inte. Att ett barn är enormt efterlängtat är den finaste utgångspunkt som finns, enligt både forskning och mig själv.

(För er som just har knäskurat köksgolvet på grund av världens trotsigaste 2-årings matkastande och tycker att jag förenklar och skönmålar något ganska komplext här, vill jag säga att visst innehåller livet med barn bråddjup av jobbigheter, men:

1) Hur luktar ens nyföddas huvud?

2) Hur ser man ut i ansiktet när man betraktar sin sovande 2-åring?

och

3) enligt en studie jag just läst är solomammor mindre irriterade på sina barn än mammor som lever i en relation.)

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.